Pensionssystemet håller
Bo Könberg besvarar kritiken mot 1990-talets pensionsuppgörelse – SVAR DIREKT av Mikael Nyberg
I Aftonbladet i söndags hade Mikael Nyberg, ansvarig utgivare av Clarté, ett slags recension av en nyutkommen bok mot det nya pensionssystemet.
I boken Blåsningen kritiserar Inga-Lisa Sangregorio mycket kraftigt 1994 års pensionsreform. I boken och artikeln nämns hur låg pension hon får – under EU:s ”fattigdomsgräns”. I artikeln nämns inte att hon, som är född 1936, inte alls får sin pension genom det nya systemet utan genom det gamla ATP!
Det enda undantaget är att hon inte längre får sin pension årligen uppräknad med inflationen som på ATP-tiden utan med en årlig löneuppräkning minus 1,6 procent. Något som sammantaget under den tid hon varit pensionär gett henne något högre pension än hon skulle fått med ATP:s prisuppräkning.
Recensionen innehåller kritik och attacker mot flera personer, bland andra förre finansministern Per Nuder och undertecknad. Om mig hävdas att jag handplockade ledamöterna till den fempartigrupp som 1991–94 tog fram det nya systemet.
Det senare är inspirerat av boken, där Sangregorio hävdar att jag framför allt handplockade de socialdemokratiska ledamöterna Ingela Thalén och Anna Hedborg. Uppgiften är till för att skada dem. Den är förstås inte sann.
Nyberg beskriver hur arbetsgruppen före beslutet lade fram en utredning på 900 sidor för en mycket hastig remissrunda. Han ”glömmer” nämna att arbetsgruppen nästan 1,5 år dessförinnan offentliggjorde en nästan hundra sidor lång skiss med den nya modellen, i syfte att få en allmän debatt inför framtagandet av ett förslag till reform.
Han kritiserar inslaget med premiepension – ”tvångssparande i aktiefonder”. Han nämner då inte att dessa sedan 1995, trots finanskrisen 2008, hittills gett ca 3 gånger mer i avkastning än inkomstpensionen. Ca 6 procent per år mot löneindexeringens cirka 2 procent per år. För ett sparande under ungefär 45 års yrkestid spelar en sådan skillnad naturligtvis en mycket stor roll för vilken pension man kommer att få.
Sedan reformen beslutades har livslängden fram till nu glädjande nog ökat med avsevärt mer än det år som SCB bedömde som sannolikt.
För dem som går i pension det kommande decenniet och började arbeta i 23-årsåldern gäller att om de har tjänstepension och väljer gå i pension senare än 65 år med ca 2/3 av ökningen av livslängden blir pensionen ca 70 procent av den genomsnittliga årsinkomsten.
Den svenska pensionsreformen från 1994 – som var den första i världen i sitt slag – har inspirerat ett 10-tal andra länder, däribland Lettland och Norge till att genomföra liknande reformer.
Bo Könberg
Socialförsäkringsminister och ordförande i Pensionsarbetsgruppen 1991-94
SVAR DIREKT
Bo Könberg har rätt i att Sverige på många sätt utmärkt sig. Vi var först med en återgång till 1800-talets marknadskaos inom järnvägen och ensamma med Pinochets Chile om att införa skattefinansierade privatskolor.
Men jag tvivlar starkt på att folk i Lettland är särskilt glada över de nyliberala påfund som importerades från Sverige, i synnerhet inte efter den lokala repris på den svenska 90-talskraschen som de svenska bankerna ordnade. Premiepensionsdelen i det nya pensionssystemet har de lettiska politikerna sett sig nödgade att avskaffa.
På ATP-tiden investerades pensionskapital av svenska staten i bostäder och infrastruktur, till gagn för ekonomi och välfärd. Idag hittar vi pengar som avsatts för inkomstpension och premiepensioner i händerna på bedragare och riskkapitalister som profiterar på det allmännas förfall. Brittiska Innisfree som tillsammans med Skanska ansvarar för skandalbygget Nya Karolinska opererar med kapital från AP-fonderna i kassan.
Pensionspengarna driver upp kurserna på aktier och andra värdepapper till gagn för de privata spekulanterna – och Bo Könberg som kan peka på hur fint pensionsfonderna utvecklar sig.
Men kursvinsterna kommer de framtida pensionärerna till del bara i den mån beloppen som fladdrar förbi på dataskärmarna kan realiseras, det vill säga om det finns betalningsvilliga köpare av värdepapperen när tiden är inne.
Det är inte så säkert.
Bo Könberg lovar en pension motsvarande 70 procent av årsinkomsten för dem som pensionerar sig de kommande tio åren.
Notera först villkoren i uträkningen. Du arbetar heltid i minst 42 år. Ingen arbetslöshet, inga visstidsanställningar, inga hyvlade arbetstider, ingen deltid för att ta hand om sjuka föräldrar, ingen pension i förtid för en utsliten ryggs skull. Men inte ens det förslår. Du måste också, tillstår Bo Könberg, vara försedd med en tjänstepension. Vi är därmed, som Inga-Lisa Sangregorio påpekar i sin bok, tillbaka i ett system som påminner om tiden före ATP: fattigpension till alla, privata påslag därutöver för de välbeställda.
Notera sedan att varken Bo Könberg eller någon annan kan lova någonting om de framtida pensionerna. Om vi skulle råka leva längre sänks utbetalningarna automatiskt. Sak samma när bubblorna på finansmarknaderna spricker och kursvinsterna som fonddirektörerna och Bo Könberg skryter med raderas ut. Bromsen i pensionssystemet har redan slagit till tre gånger och sänkt pensionerna med cirka 1 000 kronor i månaden (intervju med Jan Hagberg, tidigare chefaktuarie på AFA Försäkring, tidigare ordförande i Svenska Aktuarieföreningen, Folket i Bild/Kulturfront nr 8/2018).
Det vi vet är att antalet fattiga pensionärer växer i rask takt. 2016 motsvarade den allmänna pensionen för en genomsnittlig 65-åring som jobbat i 42 år bara 48 procent av slutlönen. Och värre blir det. Med automatik.
Själva syftet med den pensionsarbetsgrupp Bo Könberg ledde i början av 1990-talet var att undgå allmän debatt i frågan. Det lyckades över förväntan.
Bara en handfull länder i EU satsar mindre på pensionerna än Sverige i förhållande till bnp.
I Norge är vår pensionsreform ett avskräckande exempel. En norsk expert intervjuad i Svenska Dagbladet kallar det svenska pensionssystemet "brutalt": "...all risk i systemet är lagd på pensionärerna".
Mikael Nyberg