En uppsättning som borde vara barnförbjuden
Claes Wahlin: Irène Theorins rolltolkning i ”Elektra” är på så enastående hög nivå
Richard Strauss Elektra är nog ett av de mest hårresande musikdramatiska verk som har skapats. Möjligen var den enastående framtidsoptimism som präglade åren före första världskriget en förutsättning för verk som Elektra.
Risken att detta antika blodsdrama med en expressionistisk, tät musik skulle väcka associationer till världen utanför operahuset förelåg helt enkelt inte. Konsten i tiden kunde lugnt anamma Freuds teorier om det dolda i människans psyke, likaså målarkonstarters expressionistiska uppgörelser med 1800--talet.
På Kungliga Operan står nu en trio sopraner och ger detta verk full rättvisa. Det är en skräckblandad njutning som uppstår när Irène Theorin låter sin kraftfulla, fokuserade sopran expandera gång efter annan, till synes utan minsta lilla ansträngning.
Hennes rollgestaltning är på sådan hög nivå att uppsättningen borde vara barnförbjuden; så skräckinjagande är denna hämndlystna dotter till Klytaimnestra, hon som med Aighistos låtit döda Elektras far, Agamemnon.
Hela huset går på knäna under Klytaimnestras skräckvälde, i Staffan Valdemar Holms regi ofta bokstavligt. Alla är så genomsyrade av vad som pågår i palatset att de inte längre kan stå upprätt, allra minst Klytaimnestra, som behöver stöd av två tjänarinnor. Det är Katarina Dalayman som nu gör henne. Tidigare har hon sjungit titelrollen, och här är hon en sceniskt och musikaliskt utmärkt kontrahent till Theorin.
En av de mest spännande sopraner som dykt upp på senare år är Cornelia Beskow, som gjorde Sieglinde i våras och här gör Chrysothemis, Elektras syster, som i sin längtan efter barn framstår som rent galen i ett hus där mordlusten är det normala. Beskows sopran har styrka och karaktär och gifter sig snyggt med Strauss musik.
En av de mest spännande sopraner som dykt upp på senare år är Cornelia Beskow
Ola Eliassons Orestes, sonen som efter decennier kommer hem för att äntligen mörda Klytaimnestra och Aigisthos, utför sitt värv med god styrka och dirigenten Simone Young leder orkestern med säker hand. Musiken ringlar som en instängd, rasande orm, men Young vet att ta vara på linjerna och balansera stämmorna.
Bente Lykke Møllers blodröda palatsväggar som bara låter en smal glipa ana innandömet ger tillräckligt utrymme framme vid scenkanten för den fysiska regin; varje rollfigur som motvilligt stapplar in på scenen tycks frukta att bli nedhuggen vilken minut som helst. Och över allt detta denna enastående La Theorin.