Kasparovs nya drag: Det är Jeltsins fel
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-01-12
Schackmästaren har blivit en riktig hök, men lyckas ändå förklara Putinregimens framväxt
Jag hade nöjet att lära känna Garri Kasparov lite grann under den ryska proteströrelsen mot Putin häromåret. Framför allt hade jag en del att göra med hans politiska sekreterare Ivan Tjutrin.
– Vi är höger och ni är vänster, så egentligen borde vi hata varandra, men just nu kämpar vi tillsammans för demokrati i Ryssland. Sen ska vi låta folket välja om de vill ha oss eller er, sa Tjutrin till mig över en öl.
Jag hade intrycket att han och Kasparov var ärliga demokrater. När proteströrelsen sedan krossades var Kasparov en av dem som stod upp för vänsterledaren Sergej Udaltsov, som fick det allra hårdaste fängelsestraffet av alla ryska oppositionsaktivister, medan många andra ryska (och svenska) liberaler inte brydde sig om att Putin i första hand jagade socialister.
Nu har Kasparov skrivit en bok med den långa titeln Winter is coming – why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped. Det är en bitter före detta världsmästare i schack som sammanfattar sina politiska gärningar, efter att till sist också själv ha gått i exil. Han är inte längre bara arg på Putin, utan också på Barack Obama och till och med George W Bush för att de inte stoppade Putin i tid, som han ser det.
Jag kan förstå att Kasparov är besviken. När han slutade spela schack 2005 för att dra i gång oppositionsrörelsen Det andra Ryssland, och faktiskt lyckades ena ett brett spektrum av allt från socialister och liberaler till nationalbolsjeviker, var ledande politiker i Väst som Blair, Chirac, Berlusconi och Schröder fortfarande villiga att blunda för Putins inskränkningar i demokratin.
Sedan dess har det blivit allt hårdare i Ryssland och Kasparov ser inte längre något hopp om att kunna demokratisera Ryssland med fredliga metoder.
Huvudtesen i Kasparovs bok är att Putin är vår tids Hitler, och att han måste stoppas till varje pris. Han ser Natos utvidgning som lösningen, snarare än orsaken, på konflikten mellan Ryssland och Väst, och han önskar att Ukraina hade haft kärnvapen. Utan tvekan återfinns Kasparov nu långt till höger bland de amerikanska krigshökarna. Att boken på omslaget också får beröm av John McCain och Francis Fukuyama kan avskräcka från läsning.
Det som dock gör boken läsvärd är att Kasparov förstår och lyckas förklara hur Putins auktoritära regim växte fram. Han ger med rätta Boris Jeltsin skulden för att det blev som det blev och ber till och med om ursäkt för att han tidigare blundade för Jeltsins brott under 1990-talet (stridsvagnarna mot parlamentet 1993, valfusket 1996, korruptionen och oligarkernas rofferi).
Här skiljer sig Kasparov från i princip alla andra liberaler, som envisas med att hävda att Jeltsin var en stor ”demokrat”, och att det var först under Putins styre som allt gick åt helvete.
Nej, Jeltsin och hans oligarker var skurkar, skriver Kasparov, men han förklarar också att det är samma oligarker som har makten i dagens Ryssland. Det är en myt, både inom vänstern och bland liberaler, att Putin på något sätt skulle ha gjort upp med oligarkerna.
Visst, ett par rivaler som Chodorkovskij och Berezovskij plockades bort, men majoriteten av 1990-talets oligarker är kvar och berikar sig på det ryska folkets bekostnad. Den stora skillnaden är att under Jeltsins tid skedde detta röveri helt öppet, medan Putin framgångsrikt har lyckats hemlighålla det, framför allt genom kontrollen över medierna. Och om Kasparov är världsmästare i schack, så är Putin en skicklig pokerspelare som döljer sina kort och bluffar när han behöver.
Per Leander