Ensamma hjärtans kamp
Nordens fränaste författare bjuder på magnetiska citat
När jag tänker på uttrycket stockholmsskildring tänker jag först: ofta. De poppar upp ofta. Bakåt och i samtiden. Per Anders Fogelström, Karin Boye, Marie Silkeberg, Katarina Frostenson, Jonas Hassen Kehmiri, Hassan LooSattarvandi, Lyra Ekström Lindbäck, Pooneh Rohi.
Sedan tänker jag på att namn på adresser och stadsdelar berättar mer när staden som porträtteras är hårt segregerad. Och att de där gatunamnens inneboende myter och sakförhållanden – till exempel vad det kostar att bo där – spelar med eller mot den karaktär, den kropp, som skyndar förbi dem.
I alla fall: stockholmsskildringarna är många i svensk litteratur, och jag tror att Evighetsbarnen är unik i att på sin första sida teckna den svenska huvudstaden med orden: ”Stockholm, den stad i världen där det finns flest ensamhushåll. Femtionio procent.”
De fyra huvudpersonerna i Beate Grimsruds nya roman, Evighetsbarnen, bor inte bara själva. De är ensamma på andra sätt också. Innanför tullarna, men utanför i ett samhälle där deras upplevelser av verkligheten inte är riktigt giltiga. De har fel tempo. Fel sorts kontrollbehov. Fel sorts manier. Obegripliga, oheteronormativa liv, som inte heller omfattas av queera subkulturer.
Siri driver en secondhandaffär och säger att hon har varit ute i världen och rest, när hon ännu en gång varit inlagt på psyket. Skengravid den här gången. Och i Siris avklarnat tecknade desperation framträder också de narcissistiska aspekterna av vår civilisations heligaste och renaste ko: längtan efter barn.
Medan Siri drömmer om en delandets kultur där ”lånekortet blir viktigare än bankkortet” försöker hon hjälpa sin amerikanska väninna, och älskarinna, Louise med att stävja sina shopoholictendenser. Men när hon skär sig själv springer Siri skrämt hem.
Denna instabila parkonstellation snuddar vid en annan vacklande duo: enslige anestesisjuksköterskan André har en än mer introvert och klumpig kumpan i sjukhusfotografen Tomas. Andrés ensamhet, med katten Kassandra på axeln, blir en sorts mätning mellan den mer kompromisslöst begränsade Tomas och den välartade studiekamraten Per-André, som försvann till fru, barn och märkeskostymer.
Ensamheter eller utanförstående som tema, ja. Samtidigt är Evighetsbarnen i Grimsruds författarskap på flera sätt en ovanligt kollektiv roman. I hennes två senaste böcker har bikaraktärerna mer cirkulerat kring ett tydligt huvudpersonsjag: de märkliga mytgestalterna i den medryckande, men drömskt flummiga Har någon sett mig någon annanstans (2007), och de både skapande och förgörande ”småpojksjagen” i den rättmätigt prisade En dåre fri (2010).
I Evighetsbarnen är gestalterna hela och i komplext samspel, på en klart definierad plats. Och det är som att denna stadga får Grimsruds prosa att i stället för att som tidigare öppna upp mot drömmen respektive psykosen, sträcker sig mot omvärlden: mot att berätta om tiggare i den södermalmska vinterkylan och global ojämlikhet. Det står: ”Hela Europa en låst dörr. Det rika Europa ett skyddsrum mot världen där ute.”
Grimsrud låter Siri och de andra stå mot olika vyer romanen igenom. Hon framställer dem som livsformer i kosmos, subjekt i den kapitalistiska världsordningen, ensamma hjärtan i kampen med att närma sig sin nästa.
Och även om de strukturella skillnadernas råhet och absurditet vidgar Grimsruds teman, är hon inte de uthålliga analysernas författare. Hennes slutsatser är kortfattade och många. De kommer swischande snarare än att de gräver och undersöker. Och är faktiskt mer omskakande när de utgörs av ett mer vardagsnära undrande. Små pärlor av insikt utstötta i förvåning:
”När gästerna går är det så mycket smicker som vräks över honom att han undrar hur de brukar ha det.”
”Natten är ingenting hon kommit på. Den känns obligatorisk.”
”Hon säljer en figursydd dräkt. Hon tänker att böner inte är figursydda men oversize och unisex. Nej, det är det hon som är.”
Så här är det när en av de fränaste och skickligaste berättarna i Norden skriver en roman om Stockholm och sambandet mellan alla som andas. Med ett band av magnetiska citat, i ett skiftande mellan mikro och makro. Som i ett slags fortlöpande, ständigt tillknuffande, uppbromsande hashtagperspektiv.