Undrar om man inte njuter lite när man mår dåligt
Det finns en bok som löpt som en röd tråd i mina sociala medier-flöden denna märkliga covid-sommar då jag trotsat Folkhälsoinstitutets riktlinjer om att inte träffa nya bekantskaper och tvingat mig till min pappas bil på grund av att det inte går att uppbringa en enda hyrbil i hela Storstockholm. Förmodligen för att jag är långt ifrån den enda som skriker efter att träffa nya människor.
Jag packar lätt. Tandborste och boken ifråga – Michel Houellebecqs Hålla sig vid liv – och jag plågar alla jag möter med frågeställningar ur den. Fullt övertygad om att just den här boken vill säga oss någonting träffar jag konstnären Andreas Emenius, senare i höst aktuell med utställningen When the weak becomes heores i New York, och jag låter Houellebecq-citat utgöra grunden för mitt frågebatteri.
När ni vet att ni hos andra väcker en blandning av förskräckt medlidande och förakt, då vet ni att ni är på rätt väg och kan börja göra konst, skriver Houellebecq, vad anser Emenius om det?
”Just det känner jag igen, jag har haft självdestruktivitet som en linje genom hela mitt liv”, säger Emenius och berättar om en stökig uppväxt med många flyttar och där St Martins konstskola fick kompensera för Stockholmsgymnasiet som inte fullgjordes på grund av rastlöshet och att utmaningen saknades. ”Jag gillar inte idén om att sträva efter att må bra. Och jag tänker att jag aldrig har tänkt på att jag ska må bra.”
Vi enas om att om allt är bra nu, blir det väldigt snabbt också hopplöst. Jag undrar om man i själva verket inte njuter lite grann när man mår dåligt.
”När allting är knas eller destruktivt blir det ens ram, men det går alltid att peka på att man inte är komplett, utan det finns alltid något som är större än sig själv. Och det ger helt plötsligt en öppning av storhet. Jag menar, jag förstår inte att alla rika inte bygger katedraler. Helt seriöst, varför skriver man självhjälpsböcker när man kan bygga katedraler?”
Innan jag åker vidare genom Sommarsverige frågar jag Emenius hur han tolkar alla Houellebecq-citat och tecken i vårt gemensamma flöde.
”Tecken kommer för att de är väsentliga. Man vill ha ett sammanhang som är större än sig själv. Man vill känna sig lite hemma, i värderingar och referenser. Houellebecq har ju alltid varit viktig men han har också blivit en sorts motpol till det som händer i vårt samhälle nu. Inte minst inom vänstern, vad den ska vara och vad den har blivit. Jag vet att en av frågorna rör äkthet och det är sällan detsamma som godhet eller moral.”