Vi kommer aldrig sluta gräva guld i USA
Fotbollslåtarna byggs upp av grav förnekelse
Kanske är det för att Aftonbladets kontor är ett öde landskap med släckta skärmar och avstängda kylskåp där mjölken möglar, men när Sveriges åttondel i EM nu ska spikas har jag svårt att piska upp känslan att nationen ”står still”. Trots att det är precis vad den gör.
Och vad gäller musiken som ska tonsätta succén har det inte hänt mycket sedan 1994. I alla fall enligt Stim, där det går att läsa den inte särskilt kioskvältande nyheten att När vi gräver guld i USA alltjämt är den mest spelade fotbollslåten de senaste åren. Detta monster med ”flickor vi har försakat” har vuxit långt utanför sportens värld. Plötsligt kan den dyka upp på nattklubbar där folk som knappt var vid medvetande när Martin Dahlin sprang runt med sina silversmycken, sjunger med. Jag är inte oskyldig.
Låtens ohotade position går såklart delvis att förklara med sportslig framgång. Men det gick bra för Sverige under VM 2018 också. Den gången ackompanjerat till Gyllene Tider och Linnea Henrikssons Bäst när det gäller, ett horribelt hafsverk som ingen nynnade på ens under pågående mästerskap.
Tvåa och trea på listan är Markoolio. Inga konstigheter. Refrängen ska gå att sjunga på arenor.
Officiell svensk låt denna gång är Flaggan i topp av Anis Don Demina och SAMI. ”Jag tror den innehåller allt man förväntar sig av den”, har Demina sagt. Kanske är det så sorgligt att ”alla” verkligen förväntar sig en DJ som obligatoriskt inslag. Någon måste stå bakom mixerbordet och skapa David Guetta-kopior. Eftersom den officiella EM-låten We are the people av DJ:en Martin Garrix går i samma spår tyder väl mycket på att det åtminstone är vad UEFA tror att alla vill ha. Och om någon organisation har örat mot marken är det ju UEFA.
Det vore befriande med en låt som inte byggde på den grova förnekelsen att vi varje gång går för guld. Hittills har Sverige spelat 180 minuter fotboll, ungefär trettio av dem har haft underhållningsvärde och en gång har bollen hamnat i mål. På straff.
Det är inget att skämmas över, tvärtom, om någon som insett detta är Ola Aurell. Hans hemmasnickrade Hela Sverige klappar innehåller rader som ”Alla bjuder lajvare på koks”, ”Kvitterar ni så firar vi vår seger med 1–1” och ”En mimare, Kay Pollack, ingen lämnas utanför”.
Det är mitt Sverige det.