En dag ska allt det här bli vårt
Elina Pahnke går på en queer promenad och märker hur döda gator väcks till liv
Under sommarens Pridefiranden kommer vi att få höra att de handlar om rätten att få älska vem man vill. Det låter vackert ibland, med en kamp som bottnar i känslans politik. Men det är också missvisande, när queerheten reduceras till någonting svävande, bortom platser och pengar.
I en storstad som Stockholm blir konfliktytorna tydliga. Här kan kärlekens horisonter breddas eller begränsas. Ofta sker båda på samma gång.
Det blir uppenbart när jag går queervandringen ”Stockholm möts” i appen Promenad. Med hjälp av mobilen leds jag via en karta genom historiska och nutida knutpunkter för hbtqi-personer.
Under det senaste året har det dykt upp flera liknande guidade turer – konstnären Sam Hultin har hållit vandringar i transpionjären Eva-Lisa Bengtssons fotspår. Stadsmuseets Erik Gunnarsson har tagit med besökare genom sexualpolitikens historia. Båda två dyker upp även i den här poddiferade versionen i regi av Joakim Rindå.
Inledningsvis färdas lyssnaren till en urinoar intill slottet, där det en gång i tiden klottrades ner hemliga kärleksbudskap på väggarna. I en fientlig stadskärna blev urinoaren en diskret plats att mötas på.
För somliga kan smusslandet låta lika gammeldags som Gamla stans fasader, men queervandringen berättar också om mer samtida repressalier. På samma plats attackerades Prideparaden av nazister 2003. En person sparkades blodig och fördes till sjukhus.
Längs kullerstensgatorna materialiseras historierna och sätter sig i kroppen. Då och då ger guiderna lyssnaren ett uppdrag: gå bredbent, tänk att du äger det här stället! Se dig i ett skyltfönster, vad snygg du är!
Och för ett ögonblick känns det faktiskt som om gatorna tillhör alla queers.
Sedan läser guiderna upp namnen på mötesplatser som bommat igen. Klubbar, samlingslokaler, caféer.
Vi minns Abstrakt, Extrakt och Barbie Bar
Minns Lash och Mandus, Bitter Pills och Bronx
Boy Bar, Bobbie Bar och Borelia
Clit Club, Coco Loco, Hoochie Koochie Club
Listan fortsätter i en evighet.
Minns Diana, Divine och En kväll för oss
Golden Ladies, Gossip och Grotta Azura
Grev Tures atleter och Göken
Hallongrottan, Homolu och Hjärter dam
Det känns som dödsrunor.
Och på sätt och vis är det också det. Under promenadens gång blir det smärtsamt tydligt hur mycket som rationaliserats bort ur Stockholms stadsbild. Queerheten är bara lukrativ till en viss gräns. Regnbågsflaggan funkar som progressiva markörer längs husfasaderna, och ändå är barerna och bokcaféerna borta.
Som om guiderna i min mobil hörde min tankar så leder de mig till en begravningsbyrå. Här berättar diakonen och hiv-aktivisten Steve Sjöquist om aids-åren. ”Under några år känns det som att nästan allt handlade om det. Var det farligt att sitta i samma rum som en smittad? Kunde man dricka ur samma glas?” berättar han och fortsätter: ”Ordet smitta skapade en rädsla i sig som smittade snabbare än viruset”.
Homofobin och beröringsskräcken upphörde inte ens när människor började dö. Steve Sjöquist berättar om hur kropparna lades i svarta sopsäckar i kistorna. Också liken antogs bära på smittan.
Men på Stockholms nya begravningsbyrå var det annorlunda. Begravningsentreprenören Krister Pettersson ansåg att alla hade rätt till en värdig begravning. Hit kom så småningom alla aids-sjuka för att bli behandlade med respekt i livets slutskede.
Kanske låter vandringen som ett sorgligt rekviem över de för länge sedan försvunna och bortgångna. Men egentligen är den det motsatta.
Den aktiverar annars stumma platser och gör dem färgglada. Kastanjen vid Maria trappgränd tonsätts av Nino Ramsbys mjuka röst. Vid gaybaren Secret garden, som ju faktiskt fortfarande finns kvar, tipsar poddaren och modellen Ken Gacamugani om hur man bäst förbereder sig för en ultimat utekväll.
Och även de döda väcks till liv. I en annan stad hade det kanske inte varit nödvändigt. Där hade jag kunnat ta av hörlurarna bara för att inse att allt redan fanns där. Längs ner i Gamla stans backar skulle det stå en queer poet och be mig titta mot havet medan hon läste kärleksdikter. Under Slussens lyftkranar skulle klubbarna åter uppenbara sig.
I det rovdjur som är den kapitalistiska staden blir centrum i stället en tom plats.
Ändå lyckas människorna i periferin hitta sätt att få den att blomstra.
Jag tänker på den argentinska författaren Camila Sosa Villadas ord. I boken Nattdjur beskriver hon hur stadens travestis trycks undan från stadskärnan in i parkernas buskar. Där smider de planer för att återta gatorna. ”Storma staden och ta makten: vår önskan. En gång för alla ta slut på världen utanför vår egen, den rättmätiga världen”
En dag ska allt det här bli vårt.