Hon skriver om ett Polen som hela tiden flyttar på sig
Man vet aldrig vart historierna tar vägen i Olga Tokarzcuks romaner
Det första jag läste av Olga Tokarczuk var Jakobsböckerna, det verk som anses vara hennes främsta. Detta skedde i samband med juryarbetet att utse en vinnare till Kulturhuset stadsteaterns internationella litteraturpris, vilket hon också fick 2016. Prisets namn är inte lika koncist som Nobelpriset i litteratur, men inget av dessa namn kommer i närheten av den fullständiga titeln till Jakobsböckerna. Dra ett djupt andetag:
Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan. Den har en undertitel också: För kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse.
Titeln (förvisso en korrekt beskrivning av romanen) är en parodi på de ofta omständliga titlar som verk under 1700-talet fick, och det är under det seklet som romanen utspelar sig. Pagineringen, apropå fantasin, är angiven i omvänd ordning, en bugning till hebreiskan, men kanske kan en del läsare därmed tycka sig se slutet lite närmre. Slutet, apokalypsen – ett vanligt motiv i Tokarczuks texter – närmar sig enligt Jakob Frank, den historiska profeten i Sabbatai Zvis efterföljd. Liksom denne ett århundrade tidigare, såg Frank sig som judarnas Messias.
Frankismen var en sekt som närmade sig katolicismen med sitt avståndstagande från Torah och Moses tio budord. Frank grundade en sekt med gemensamt ägande och där alla ligger med alla, eftersom den yttersta dagen ändå är nära. Historien utspelas i skuggan av upplysningen, vars figurer emellanåt passerar i bakgrunden, Diderot, Kant, Mozart eller Haydn.
Som alltid hos Tokarczuk spelar gränser och förflyttningar stora roller. Frankisterna fördrivs, de söker skydd och hamnar lite varstans i framför allt Östeuropa. Det är en myllrande roman och även om man råkar känna till den historiska bakgrunden, så kan bekantskap med hennes mer lätthanterliga verk bereda vägen för Jakobsböckerna.
Landet flyttar ju på sig också, som hon har påpekat ligger Polen aldrig på samma plats
Man vet aldrig vart historien ska ta vägen i Tokarczuks romaner. Vi får hellre en rad små berättelser som emellanåt tangerar varandra; det är som om det Polen hon rör sig i är alltför svårfångat för att kunna rymmas i en enda rak berättelse. Landet flyttar ju på sig också, som hon har påpekat ligger Polen aldrig på samma plats. Därav alla gränser, förflyttningar och romanpersonernas förkärlek för mer eller mindre okonventionella system att förklara skeendet med, som astrologi eller olika sekters världsåskådning.
I Styr din plog över de dödas ben är astrologin berättaren Janinas förklaringar till varför folk är som de är. En av hennes grannar hittas död, ett dödsfall som följs av flera, alla under egendomliga omständigheter. Hon är övertygad om att det är djurens hämnd som ligger bakom. Vid sidan av astrologin finns William Blake (från vilken romantiteln är hämtad) som också läggs som ett förklarande raster över byn med poliser, korruption och de ensliga året runt-granarna.
Vid något tillfälle gör berättaren Janina en reflektion som kan stå för hela Tokarczuks författarskap: ”Vet ni, ibland har jag en känsla av att vi lever i en värld som vi själva tänkt ut. Vi fastställer på egen hand vad som är gott och vad som inte är det, vi gör upp kartor över vad som betyder något … Och sedan förslösar vi våra liv på att bekämpa våra egna föreställningar.”
Kartor, gränser, mikro- och makrokosmos – hela världar reflekteras i den by som utgör platsen i romanerna. Både ”Styr din plog över de dödas ben” och ”Daghus, natthus” utspelar sig nära gränsen till Tjeckien. Den senare romanen ställer bybornas olika förklaringar mot varandra, ingen avvisas, deras olika betydelsekartor över tillvaron samsas trots att de motsäger varandra.
Men flyttar på sig, det gör figurerna i romanerna, ibland bara upp på en höjd eller bakom ett hus, ibland över betydande sträckor som i Jakobsböckerna, eller som i Löparna över hela jorden. Löparna har ingen sammanhållande historia, ingen självklar, allvetande berättare, inte ens ett genomgående persongalleri. I stället möter vi en rad individer på väg. Till fots, per båt eller bil eller i flyg ger de sig av. De försvinner. Vi får en rad korta historier om dessa flykter, sällan deras bevekelsegrunder, utan hellre en kort beskrivning av färden och dess bekvämligheter eller olägenheter.
Humor riktar sig till läsaren, figurerna i scenen uppfattar den inte
Olga Tokarczok är också rolig. I Styr din plog över de dödas ben (för övrigt filmad av Agnieszka Holland under titeln Spoor, Villebråd, som förärades med Silverbjörnen i Berlin 2017, finns på SVT Play), så påträffas liken i olika stadier av förruttnelse. Där finns en scen med en förbipasserande entomolog som bistår Janina i undersökningen av ett lik. Medan de lagar middag tillsammans redogör entomologen för de olika larver som krälade på och i kroppen och sammanfattar: ”en massa mögel … så vitt jag kan förstå visar det att den befann sig i ett stadium av smörsyrejäsning.” Så kommer berättaren in med:
”Vi åt makaroner med mögelsås.”
Humor riktar sig till läsaren, figurerna i scenen uppfattar den inte. Det vimlar av sådana små humoresker i Tokarczuks böcker, inte sällan i form av alla de liknelser som genomsyrar berättandet. De är drastiska, utan att bli absurdistiska, även om gränsen kan tangeras. Framför allt är de visuella; hon skriver i bilder.
Vi får närbilder av naturen med alla svampar, växter och djur som befolkar berättelserna (de senare ofta mer ömsint skildrade än människorna), lika väl som världen betraktas ur fågelperspektiv. Utsikter över landskap och byar, från en berghäll eller ett flygplan, blickar på rum, människor eller föremål – det är som alla dessa världar registreras av en kamera och sedan översätts till ord.
Romanerna är språkbilder av alla dessa världar, hur människorna korsar och korsbefruktar de olika betydelsekartorna. Hur var det nu Svenska Akademiens motivering löd, ”för en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform”. Just ja, orden, myllret, rörelsen. Fantasin.