När Gallien blev Gnosjö

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-22

Alla Asterix-album börjar och slutar med våld och varför inte, det är ju trots allt en ockupation det handlar om. Men i album nr 23, Obelix och Co från 1976, provar romarna en annan metod – att försvaga gallerna genom att påtvinga dem borgerliga ­vanor.

Så luras Obelix att bli små­företagare i bautastensbranschen. För att klara av att distribuera alla stenar som Rom plötsligt påstår sig vilja ha och som ska göra honom till byns rikaste och mäktigaste man, måste han anställa Lingvistix och en massa andra bykompisar. I tillväxtens namn kastar han sina randiga byxor mot en outfit värdig en arbetsgivare, och han skaffar sig även en ny språkdräkt: ”om den efterfrågade produktionen inte svarar mot tillgången så sjunker risken för priset på sestertierna”.

Plötsligt vill varenda galler bli småföretagare. Alla börjar producera egna bautastenar, som hopar sig hos Julius Caesar – som får rådet att sälja dem. Men vem i hela världen behöver en bautasten? Och hur många behöver två? Allting går att sälja med mördande reklam. Ett tag, i alla fall. Men förr eller senare är den ekonomiska krisen ett faktum.

När den lilla galliska byn förvandlas från att vara ett hyggligt jämlikt samhälle baserat på en solidarisk bytesekonomi till att bli ett Gnosjö där allt handlar om lön, pris, profit, slås hela bygemenskapen sönder. De enda som hållit huvudena kalla är givetvis Asterix och Miraculix, som ser att romarna försöker avradikalisera sina motståndare genom att göra dem till konkurrenter i?stället för kamrater. De uppmanar byborna att sluta slåss mot varandra på marknaden och i?stället vända knytnävar mot den riktiga fienden på det verkliga slagfältet: imperiemakten.

Det här är ett av Goscinnys och Uderzos sämre Asterix-album, men som marxistisk grundkurs är den nästan lika oslagbar som gallerna.

Åsa Linderborg