KALASA PÅ KUSE!
Talesätt förvanskas lätt och ändrar betydelse. Som ”Jag är så hungrig att jag kan äta upp en hel häst”. Från början hette det: ”Jag är så hungrig att jag till och med kan äta häst”.
Det finns de som säger att de hellre svälter ihjäl än krubbar kuse. Det är klart att de inte gör, men tidvis har hästen i den västerländska, kristna traditionen varit förbjuden föda på samma sätt som muslimer och judar inte glufsar gris. I vissa länder, som Italien, har hästköttet förvisats till egna, skambetonade slaktarbutiker, inte sällan lite utanför stan. Jag minns särskilt saluhallen i Bologna. Bakom ett mörkblått tungt plastskynke stod en ensam man och sålde det vackraste kött jag någonsin sett, glittrande och blödande som ett nyöppnat granatäpple.
Hästen var länge en symbol för både tungt arbete, krig, rikedom och manlighet. Den var till och med så tabubelagd, att det var rackarens eller bödelns uppgift att avliva och flå den, vilket ofta föll på hans medhjälpare, den så kallade flåbusen. I slutet av 1800-talet utvecklades kommunikationerna, kavalleriet spelade ut sin roll, och när så även jordbruket mekaniserades hade man ingen användning alls för hästen, varför den feminiserades och blev en tjejgrej. Men det är fortfarande ingen som lagar festmåltider på denna ”djurens aristokrat”.
Jag, som ställer mig kallsinnig till djur i allmänhet och häst i synnerhet, mumsar märr med gott humör, något jag lärt mig av min sekulariserade gourmet till morsa. I Hötorgshallen kostar biffen 89 kronor kilot. Till den serverar jag klyftpotatis och en morotsröra alla borde prova: blanda kokta och mosade morötter med olivolja, parmesanost, persilja, citron och lite salt.
Häst smakar och ser ut ungefär som nötkött, bara lite kortare eller stummare i smaken. Det kan de flesta räkna ut, som någon gång varit på krogen och betalat en hundring för entrecôte med bearnaisesås.
