Träffsäker sadism

Ulrika Stahre läser Jens Lapidus sista del i trilogin om Stockholms undre värld

Jens Lapidus.

Deckare är en trygg genre. Författare bygger serier, hela sviter av spänning där huvudpersonerna sakta fördjupas alternativt stelnar till klyschor, där brotten upprepas och upprepas, straffen finns i bakgrunden eller kliver fram som en sorts katharsis. Jens Lapidus tillhör definitivt undantagen vad gäller det sista: i hans deckare är den moralistiska läsarmanipulationen frånvarande. De brott som begås är ofta begripliga, enligt en sorts kriminell logik, och åtminstone jag hoppas alltid att alla ska klara sig från straff.

Livet deluxe marknadsförs som den sista delen i trilogin Stockholm noir, som inleddes med debuten Snabba Cash och uppföljaren Aldrig fucka upp, men den är inte bara ännu en repris av ett lyckat koncept. Stilen är såklart bekant: korthugget, fyllt av slang. Drömmarna om de stora klippen – både i högsta ligans ekonomiska svindlerier och i den mer handfasta genren värdetransportrån – driver nästan samtliga inblandade. Utom den polisiära huvudkaraktären, Martin Hägerström, och den länge namnlöse kontraktsmördaren. Deras drivkraft är av det pliktuppfyllande slaget, fast långt ut på varsin kant av rättvisan.

Det är ett imponerande intrignät Lapidus skapat denna gång. Det fångar alla hans favoritämnen – juggemaffian, stureplanslivet, frågor om klass, kön, etnicitet, sexualitet. Ett mikrokosmos som dras isär och sluts, som får en egen andning av orättvisorna och hårdheten. Bara ibland anas ett nästan sentimentalt drag, som när ”rymmaren” Jorge sakta närmar sig en desperationens botten och börjar drömma om svennelivet, om det vanliga och präktiga.

Våld är per definition bestialiskt. Men Lapidus lyckas undvika den svenska deckarens största problem, nämligen frossandet. Han kryssar elegant, grottar inte ner sig i utsatta barn och kvinnor, tragik, ensamheter. Ändå är Livet deluxe en djävulsk tragedi. Med nästan sadistisk precision skriver

Lapidus fram ett antal personers långsamma resa mot undergången. Precis som i en traditionell deckare, där man ska lista ut vem som gjorde det, är det meningen att läsaren ska vara lite smartare än karaktärerna, bara en liten smula mer medveten om hur allt ska sluta. Det kan smickra vem som helst. Men att det skulle vara sista delen – nja, jag tillåter mig tvivla.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.