USA-drömmar av masonit
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-11-25 | Publicerad 2011-10-19
Sedan Richard Yates debutroman Revolutionary Road filmades till en firad Hollywoodsuccé för ett par år sedan, har nytt intresse riktats mot hans böcker. Efter filmförlagan och romanen Easter Parade kommer nu Yates sista roman, Cold Spring Harbor, i svensk översättning.
Bokens första mening är typisk: ”Alla de bekymmer som Evan Shepard ställt till med som drumlig pubertetsyngling gottgjordes år 1935, då han var sjutton och blev förälskad i bilar.”
Komprimerat. Drastiskt och späckat. Som om texten laddar och samlar ihop sig inför den åktur som stundar. Det går undan. Och alltid utför.
Evan Shepard är en ung man med utseendet för sig som kanske drömmer om en ingenjörsexamen. Liksom sin far går han miste om att få strida i ett världskrig. De kunde blivit hjältar. Något stort. Sådant tänker folk ofta på i Yates romaner.
De har fruar, svärmödrar, svågrar och hus i närhetenav Long Island-staden Cold Spring Harbor. Eftermiddagsdrinkarna gör kropparna mjuka, på samma vis som fukten inverkar på väggarna i förortsvillorna. Karaktärerna tampas med drömmar
och livsprojekt. Det som blev är på något vis lika illa som det som inte blir av.
”Skulle det inte bli mer än så här? Aldrig någonsin?” tänker Evan och drämmer näven i ratten när han börjar ta ensamma bilturer i mörkret då han stadgat sig med sin första fru. Och han kommer att köra iväg sådär även när han gift sig en andra gång.
Yates är något av den effektiva prosans mästare. Den är på pricken, smart och mår bra av hastighet och rapphet för att inte bli insmickrande med high hat och fanfar på slutet.
Det är nog textens tempo som gör de sentimentala karaktärerna så drabbande. Som gör Yates svala, ordknappa gestaltning till något ständigt dissekerande, ofta dråpligt men aldrig raljant. De är störiga och älskliga, de där sorgligt fåfänga karaktärerna. Oroligt svischar de fram på en villagata av klass och kön, av stilig pojke och söt flicka. Ett svischande som luktar av alkohol, och omges av halvhjärtat underhållna gräsmattor. Sargade av ”drömmarna, självbedrägeriet och ensamheten”, som Anne Swärd skriver i sitt mycket fina, glasklara förord.
Vi som läst Yates tidigare känner alltså igen tematiken, spelplatserna och den tajta prosan. Vad som framför allt skiljer Cold Spring Harbor från de tidigare romanerna på svenska är ett rörligare perspektiv i berättandet: tredje person imperfekt berättar den här gången växelvis inifrån fem-sex olika medvetanden.
Det betyder inte bara att antalet brustna drömmar i romanen blir fler. Det blir också fler hopp i tid och rum. Inte alls krångligare, men spretigare. Cold Spring Harbor är inte samma fullträff som Revolutionary Road. Och karaktärerna blir inte lika oförglömligt bedrövliga som systrarna Grimes i Easter Parade. Men det blir något annat.
En hafsig roman av Yates är ändå en Yates. Kanske egentligen mer kongenial med hans deppiga teman. Ett bygge av amerikanska masonitdrömmar, berättad på hård, effektiv tegelstensprosa, i det här fallet inte fullt så snillrikt staplad.
Kristofer Folkhammar