Musiken låter bättre med dig
Kristofer Andersson om sin kärlek: Jag borde skriva att alla hjärtans dag är heterosexuell propaganda – men …
Vi träffades på Tinder. Jag snodde Alice Cooper i min caption: ”Ett barns hjärna och en gammal mans hjärta.” Elin: ”Kan springa fyra mil i sträck och hantera ett vapen. Räkna med mig när revolutionen kommer.” När vi sågs hade jag redan svept fem glas. Jag föreslog efterfest klockan 21.30 en torsdag.
I dag har vi varit gifta i sju månader och sju dagar. Vår bröllopsdag är den 7/7.
I dag är också dagen när min analys är helt sabbad. Vad jag borde skriva: Alla hjärtans dag är en heterosexuell propagandakampanj signerad Kochbröderna, med syfte att förädla och föreviga patriarkatet; den eviga maktbalansen mellan man och kvinna, liksom konsumtionen. Hoppa i en grav, på alla hjärtans dag!
Men i stället skriver jag:
Vi gifte oss, för att säga till varandra, att när allting annat är utbytbart är du inte det. En traditionstyngd ritual, med prälle och allt, som förnekade samhällets helt bärande mekanismer. Vi sa: När du slutat vara användbar, är jag fortfarande kvar. Jag känner mig som Gudrun – döpt efter RAF-grundaren Gudrun Ensslin – i Bruce LaBruces film The raspberry reich: ”The revolution is my boyfriend!” När helst min människa drar sin kniv över tiden, flimrar hjärtat till.
”Kapitalismen söker urholka värdet på material och arbete”, fastslog Daniel Sjölin nyligen i Expressen Kultur. Men vad kapitalismen i sin mest otuktade form gör, är att urholka värdet på verkliga relationer, liksom intressen och hobbys. Allt ska måttas, vägas och värderas. Samma sak med patriarkatet: Det enda som väcker dess entusiasm är makt – som sedan används till att göra: noll. Den som befinner sig högt upp i näringskedjan bör därför avsvärja sig karriär och växande konton, alla impulser till slött självförverkligande, och i stället bry sig om annat. Alla som har en position – inta era Kamikaze-platser!
Under ganska många år kunde jag lura mig själv att mitt arbete var viktigt på fler vis än för mat på bordet. Jag hade haft tur minsann, som kunde göra flis på de intressen – litteratur, subkulturer, popmusik – jag skaffat mig långt innan lönen, och då av nöd eftersom verkligheten sög.
Men i samma sekund som saker och ting förvandlades till jobb slutade jag att bry mig. Förr var jag så pass neurotisk att jag aldrig sov. Sedan somnade jag, med mina eurobonuspoäng och någon skittrött influencer.
Detta är motsatsen till kärlek. Detta är, för att tala med författaren Elie Wiesel, likgiltighet, och den känslan är betongen mot vilken systemet vilar. En likgiltig människa, må den leva i ergonomisk och ekonomisk perfektion, är en ofarlig sådan. Vad som spelar roll, spelar ingen roll. Ditt motstånd smälter som snö.
När vi träffades var jag nedsmält och smutsbrun. Mitt tillfrisknande har sedan dess bland annat bestått i att namnge dem som gör sig ett namn på att bevara detta rediga bottennapp till samhälle, men som draperar sig i kulturchic polityr: pr-byråer, sociala entreprenörer, förmedlare av tomt content, leverantörer av medioker kultur och slöa kultursidor.
Att gå in i en relation, och därmed medvetet nedvärdera impulsen till jag-sjuka, skänker blodet syre och ger modet luft. Till dess att jag fått foten av samtliga uppdragsgivare, så länge jag tillåts mjölka min hudfärg, penis, födelseplats och talang, lovar jag att ägna resten av mitt yrkesliv till att med sökljus jaga det maktsuktande som var nära att dränera mig.
Vi gifte oss, för att säga till varandra, att när allting annat är utbytbart är du inte det. En traditionstyngd ritual, med prälle och allt, som förnekade samhällets helt bärande mekanismer
Med kärlek kommer också äkta ansvar: Ansvar att bli entusiastisk inför saker och ting på riktigt igen. Vad du tänker och säger och gör blir väsentligt, för någonting mer än saldot. Du förväntas att vara människa. Det fanns en tid när jag skrev för att bli någonting, men när jag blev detta något, gjorde jag av det inget. Nu går jag upp på morgonen och försöker skriva och läsa med livet som insats. Den enda prestation som verkligen intresserar mig är att min person ska tycka att jag är duktig och kul att vara med; att jag gör något verkligt med min plats. Ett hjärta är faktiskt inte alls en bankdosa och själv är en fett keff dräng.
Alltså skriver jag, på alla hjärtans dag:
”Music sounds better with you”, heter det i den franska engångstrion Stardusts discosingel från 1998. Det gäller inte bara musik: Jag kommer på mig själv med att åter intressera mig för en horig och genomskinlig kavaj från Maison Margiela. I den känner jag mig som världens vackraste sprutluder. När jag lyssnar på Marvin Gaye gråter jag, på viset jag brukade gråta.
Jag kommer på mig själv, med att rabbla kultur som jag gjorde när det var vad som spelade någon roll, när ett nytt nummer av i-D eller The face föranledde tungomål. När jag läser Kayo Chingonyi gör jag det med lusten hos en 164-unge som just hittat en fredad plats på jorden. Verklig kärlek stavas inte curriculum vitae, den stavas Elin Anna Linnéa Eriksson. Det fanns en gnista gömd i snön. Jag har ett barns hjärna, men en ung mans hjärta, och musiken låter helt fantastisk med dig.