Ett av 1900-talets stora människoöden
Rocken skapades för transvestiter av transvestiter. I dag dog den.
Rocken uppfanns för att män skulle få en socialt accepterad anledning att klä sig i strumpbyxor, låta håret växa och krama andra svettiga män på offentliga platser.
Det är lätt att glömma bort det ibland.
Det finns nämligen de som länge sagt att rocken är död. Att den är konservativ.
Det finns de som med stolthet i rösten sjungit ”We don’t play guitars" och gjort sig lustiga över män som skrevar över sina instrument och låter håret växa.
Det finns de som försöker skriva om rockhistorien genom att ersätta manliga, svarta pionjärer med vita kvinnor.
För all del. Det låter sig göras.
Men när man gör det glömmer man bort vad 1900-talets rockmusikaliska frigörelse handlade om. Den var musik för transvestiter, av transvestiter. Den frigjorde 1900-talsmannen och gav honom oanade möjligheter. Och oanade byxor. Och nej, det var inte kvinnan som frigjordes med rocken. Inte alls.
Det var mannen.
Och även om många försökt ta kål på rocken i förtid så dog den först idag.
För allra längst fram i rockens lustiga lilla cirkusparad gick en man som är så fascinerande att man kan bli alldeles andfådd vid tanken på hur hans liv artade sig. Det är ärligt talat ett av 1900-talets största människoöden. Det går knappt att fixera Little Richard (1932–2020) med blicken utan att han byter skepnad. Ena veckan är han frikyrkopastor, andra veckan har han orgier nerdrogad på PCP med strippan Lee Angel innan han plötsligt släpper ett gospelalbum, förnekar homosexualitet och samlar in pengar till offren för 9/11.
Enligt en gammal intervju hade han hela tiden en bibel vid sin sida. Den fungerade även som adressbok.
Historierna om honom är många. Minnena desto sämre.
Vad vi vet med säkerhet är att Richard Wayne Penniman, ett av tolv barn till en hembrännare och sjundedagsadventist i Macon (hans farfar och farbröder var alla predikanter) tidigt visade sig ha en makalös sångröst. Han blev uppmärksammad i kyrkan och började uppträda med Dr Nubilio, en lokal, turbanklädd profet, vars största showstopper var en barnmumie som kallades ”djävulsbarnet”. Tretton år gammal rymde Little Richard hemifrån, bokstavligt talat, med cirkusen. King Brothers Circus, närmare bestämt. Enligt en av alla motsägelsefulla intervjuer han gjort berodde det på hans våldsamme far. ”Han ville ha sju pojkar, och jag ställde till det”, förklarade Little Richard i The Donny & Marie Osmond Show, 2000.
Men han hade också fått smak för Rhythm and Blues, en musik hans religiösa föräldrar tagit avstånd ifrån.
Lille Richard fortsatte turnera med olika resande minstrelföreställningar, bland annat Dr Hudson’s Medicine Show, vars syfte var att sälja ett universalmedel som kunde bota reumatism.
Inte sällan uppträdde han som kvinna.
1951 satte bluessångaren Billy Wright honom i kontakt med DJ:n Zenas Sears som spelade in ett par standardlåtar, vilket gjorde honom till den första svarta artist som fick kontrakt med skivbolaget RCA. Men framgången uteblev. Han kunde ännu inte spela piano.
När pappan, Charles ”Bud” Penniman, ett år senare sköts ihjäl på grund av en skuld, tog lille Richard jobb som diskare på hemstadens dygnet runt-öppna Greyhoundbusstation för att hjälpa familjen. Det var inget lätt beslut för den blivande världsstjärnan. Det största som fanns i Macon var fängelset. ”Kan du föreställa dig dessa vackra händer ta hand om disk”, beskrev han långt senare sina våndor för GQ Magazine.
Men vid bussrestaurangens piano satt artisten Esquerita (Steve Quincy ”Eskew” Reeder Jr), en tonåring med ännu högre frisyr än Little Richard – han hade nämligen två peruker på varandra. Esquerita uppträdde med en sorts gospelföreställning tillsammans med den kvinnliga predikanten Sister Rosa Shaw som sålde välsignat bröd. Little Richard visste mycket väl att brödet inte var välsignat, men hey, det var showbiz.
Efter en sen natt blev Esquerita Little Richards boogie woogie-lärare. Den första låten han lärde sig spela var One Mint Julep. En låt om tillfällig sex på fyllan.
Deras relation skulle inte bli lätt, men långvarig.
Långt senare, i en intervju med TV-stationen XXC, skulle Little Richard beskriva sin vän: ”En fruktansvärd kille. Man är glad när man sätter sig på planet och lämnar honom. Jag ljuger inte! Jag var nyss i New York och jag är glad att få sticka.” Men de umgicks regelbundet ända till Esqueritas död i aids i Harlem 1986 då han försörjde sig på att tvätta vindrutor i en gatukorsning.
Låtskrivaren Dorothy LaBostrie fick snabbt skriva om den glada analsex-trudelutten till en mer radioanpassad ramsa
I samma intervju erkände Richard att mötet med Esquerita fick en helt avgörande betydelse för hans musik. Plötsligt var rockens alla ingredienser på plats. Pianohamrandet, de vansinniga frisyrerna, de smala byxorna, den tunga makeupen, den bara överkroppen, de hysteriska skriken och de skamlösa anspelningarna på sex.
År 1955 spelades så genombrottslåten Tutti Frutti in i den avhoppade sicilianske kemistudenten Cosimo Matassas studio i New Orleans. Exakt hur det gick till finns det lite olika versioner av. Men den ursprungliga texten skulle lika lite kunna bli en hitsång på 2000-talet som när den skrevs för över 60 år sedan: ”Tutti Frutti, good booty. If it don’t fit, don’t force it. You can grease it, make it easy.”
Låtskrivaren Dorothy LaBostrie fick snabbt skriva om den glada analsex-trudelutten till en mer radioanpassad ramsa: ”Tutti Frutti, aw rooty.” Eller sjunger han ”oh Rudy”? Ingen vet riktigt.
Little Richards liv skulle i vilket fall som helst förbli en cirkusföreställning.
”Jag tog så mycket kokain att de kunde kallat mig … Richard Cocaine! Jag drack så mycket att de kunde kallat mig … Vodka!” berättade han så sent som 2016 i en entusiastisk intervju med BBC.
I ett flygplan över Australien 1957 blev han religiös efter att ha informerats om den ryska rymdkapseln Sputnik. År 1959 kom hans första gospelskiva Pray Along with Little Richard, samtidigt som han gifte sig med en kvinnlig bibelstudent, vilket inte hindrade honom från att fortsätta hänga på herrtoaletter. År 1962 greps han misstänkt för sedlighetsbrott på en busstation i Long Beach Kalifornien.
Han skulle återkomma till gud när hans närmaste försvann på grund av droger.
Hans livsöde är ett makalöst exempel på populärkulturens oerhörda sprängkraft
Det finns de som försökt marginalisera Little Richard, göra honom till en kuf och kalla honom ”The King and Queen of rock”. Art Rupe på skivbolaget Specialty Records, har hävdat att Little Richard kunde ha varit ”lika stor som Frank Sinatra” om han bara ”skärpt sig”.
Ett ganska märkligt påstående.
Little Richards betydelse för 1900-talets musik är långt större än Frank Sinatras. Det går att rita ett perfekt släktträd över rockens utveckling från den där herrtoaletten i Macon. Jimi Hendrix (hårdrockens anfader) började sin karriär i Little Richards band. Det gjorde även James Brown (funkens och hiphopens) och Otis Redding (soulen) och under en turné till Hamburg lärde han Paul McCartney (en av popens barnmorskor) sjunga ”wooo”. När Elton John såg honom beslutade han sig för att bli rockpianist. Och så vidare…
Vi kan alla vara tacksamma för att Little Richard aldrig skärpte sig.
Hans livsöde är ett makalöst exempel på populärkulturens oerhörda sprängkraft. Sedan 1800-talets mitt har den stått för kulturmöten över sociala murar som annars varit skyhöga. Det var en plats där män fick skrika sina gällaste skrik i sina tajtaste byxor, en plats där svarta fick bli nationella hjältar. En plats där den globala arbetarklassen plötsligt fick möjlighet att uttrycka sig. Från knegare i brittiska förstäder, missanpassade tonåringar i norska fiskehålor, gangsters från Jamaica, transor i Chicago, knarkare i San Francisco eller langare i New Yorks brutalaste burroughs.
Fullkomliga outsiders fick en världsarena tack vare popkulturen.
Vårt behov av den har egentligen aldrig varit större. Det framåtblickande. Det som korsar, förändrar, utvecklar, blandar. Men kultur har idag tvärtom blivit synonymt med gränser, regler och bevarande. Med inskränkthet och nationalism.
Och de som förnekar rockens historia bidrar till detta.
Vi har fått en konservativ musikgeneration som klär sig i helskägg, steker hamburgare, lyssnar på trubadurmusik men ändå tror att den står för någon sorts radikalitet. En generation som tror att det var Madonna som gjorde popmusiken queer – det var i alla fall en teori som för inte allt för länge sedan framfördes på ett seminarium i Stockholm. En generation som istället för att kasta sig in i popkulturens öppna och inkluderande famn söker sin identitet i nationstillhörighet, språk, strikt definierad sexualitet och etnicitet.
Little Richard är och förblir er fiende för alltid. Ni Idoldeltagare, Sverigevänner, Polarpristagare, burleskdansöser, bodysyntare och alla män med skägg. Ni står där och viftar med era nationsflaggor på er Melodifestival och hoppas att alla ska rösta på Sverige. Ni kommer aldrig att förstå att trikåklädd rock’n’roll med stora frisyrer var så mycket mer revolutionär än vad ni någonsin kommer att bli.