Joel Annmo får Birgit Nilsson-stipendet
Claes Wahlin om en prisvärd, försiktig tenor
I början, det måste ha varit 2016 i Debussys Pelléas och Mélisande, kunde jag finna Joel Annmos tenor en smula vek och prövande. Fraseringen var däremot lovande och klok som han tydligen är har han tagit det försiktigt, undvikit att överanstränga rösten. Möjligen finns där en klok pedagog i bakgrunden.
Lite bättre blev det som Froh, i Wagners Rhenguldet och ännu bättre när jag hörde honom i Lenskijs berömda aria ”Förbi, förbi är min kärlekslycka” i Tjajkovskijs Eugen Onegin på Kungliga Operan. Nu hade skörheten utvecklats till en täthet, fraseringen än mer elegant. Så nog har försiktigheten lönat sig.
Årets Birgit Nilsson-stipendium om 100 000 kronor är han således väl värd. Kanske har just denna försiktighet varit ett av juryns skäl, stipendiet ska ju gå till en sångare i början av sin karriär. Och eftersom tenorer är en bristvara i världen, så gäller det att stå emot agenters och andras lockrop. Rösten kan haverera.
Befinner man sig i närheten av Strängnäs domkyrka den 13 april kan man höra Joel Annmo i Bachs Johannespassionen. Därefter framträder han under våren på Kungliga Operan i Dracula, till hösten hörs han på samma scen i Mozarts Trollflöjten och dessutom i Eugen Onegin, där Lenskijs kärlekslycka må vara förbi, men knappast Annmos – och publiken – operalycka.