Vi måste göra upp med 90-talets syn på frihet
”Free” av Lea Ypi ger oss en skarpare syn på både kommunismen och kapitalismen
Britney Spears är överallt, en ny Spice girls-dokumentär finns att se på tv och har ni hört att lågt skurna jeans är på väg tillbaka? Till och med J Lo och Ben Affleck dejtar. Historien går i cykler och nu är det dags att bearbeta 90-talet, kanske göra upp med det.
Äntligen, säger jag, trots att jag blev vuxen och fick min världsbild formad då. Men det är verkligen dags.
Politiskt finns det en barnslig saga om 90-talet som har låtit så här: muren föll, socialismen förlorade, den liberala demokratin vann, McDonald’s öppnade i Moskva. Fria marknader var svaret och historien tog slut. Den sagan har lett till stora misstag och farliga vägval. I Sverige hanterar vi just nu idiotreformerna i skolan, ett resultat just av denna blinda tro på valfrihet och konkurrens som något av naturen gott.
Så hur skriver vi om historien, komplicerar sagan, kommer vidare?
Ett viktigt bidrag finns i boken Free. Fri. Den är skriven av Lea Ypi, professor i politisk teori vid London School of Economics. Hon är född 1979 och växte upp i Albanien, det kommunistiska experimentlandet som bröt med både Sovjet och Kina. I början av 90-talet föll kommunistregimen och demokrati och marknadsreformer infördes. Den är en av de mest uppmärksammade och hyllade böckerna internationellt just nu, på goda grunder.
På ytan är Free en självbiografisk berättelse, en klassisk uppväxtskildring där både Lea Ypi och Albanien går igenom trauman och omvälvningar. Den beskriver en uppväxt där flickan Lea är övertygad om att hon lever i den bästa av världar. Skolan är helt igenom politiserad, och hennes familj hyllar systemet. Omvärlden sipprar igenom i mycket liten grad. När den gör det så framstår den som moraliskt depraverad – hur kan länder tillåta att människor lever i fattigdom, att barn inte får tillräckligt att äta? Leas värld är stabil och förutsägbar. Hon är duktig i skolan, blir pionjär med röd scarf, älskar farbror Enver Hoxha.
Långsamt visar det sig dessutom att Lea Ypis familj inte var kommunister och aldrig har trott på regimen
Sedan, först nästan omärkligt, börjar det skaka. I december 1990 säger kommunistpartiets högsta företrädare plötsligt att landet ska få genomföra fria val. Fria val? tänker Lea. Hennes föräldrar och alla andra vuxna har ju alltid gått och röstat, stått i långa köer till vallokalerna. Var valen inte fria förut? Långsamt visar det sig dessutom att Lea Ypis familj inte var kommunister och aldrig har trott på regimen. Det finns en historia som varit dold och ett hemligt språk där de vuxna talat i koder. Att någon ”börjat studera” har egentligen betytt att den suttit fängslad. Inget någon sade var någonsin sant.
Snart presenteras nya trossatser. Kommunism var inte frihet, men nu ska den komma, genom demokratiska val och marknadsreformer. In på scenen kliver konsulterna från IMF och Världsbanken. Lea Ypis pappa blir chef för hamnen, där han tvingas genomföra ”strukturreformer” och avskeda hundratals personer. Varje dag går han sedan till jobbet förbi sina före detta kollegor som står och tigger. ”Lönerna för en av de här konsulterna skulle betala hundra av dem jag avskedat”, säger han.
Leas mamma engagerar sig i ett av de nya demokratiska partierna och försöker få tillbaka egendom de ägde före kommunismen. Men familjens besparingar – liksom de flesta andras – går sedan förlorade i ett massivt pyramidspel som bidrar till inbördeskrig 1997. Många av Leas barndomsvänner lämnar landet eller går under, i droghandel och trafficking. Boken slutar när inbördeskriget börjar och hon är 18 år, vuxen och på väg bort för att läsa filosofi på ett universitet i Italien.
Free är rolig, skriven med svart humor och lätt hand. Men den ställer svåra frågor. Vad är frihet, och var finns den? Ypi är en skarp politisk teoretiker som vill komplicera ideologiernas teoretiska modeller.
Hon accepterar vare sig bilden av befriarna från väst eller universitetskamraternas okritiska hyllningar av revolutionära ledare
Som hon säger i en intervju om boken: ”Samma tro som vi hade på proletariatets diktatur, dessa närmast religiösa föreställningar som syftade till att mobilisera stöd för socialismen, blev ersatta av andra trossatser som i stället skulle mobilisera stöd för liberalismen. Idén att övergången skulle bli smärtsam men förhoppningsvis kort lät väldigt mycket som kraven socialistpartiet ställde på oss att acceptera lidande för att det skulle bli värt det, senare.”
Jag läser boken och tänker att den representerar något nytt som handlar om både perspektiv och generation. Ypi är ingen kall krigare, hon levde igenom kommunistiskt förtryck och betalade priset för det. Hon är för ung för att bära skulden av Gulag på sina axlar. Hon accepterar vare sig bilden av befriarna från väst eller universitetskamraternas okritiska hyllningar av revolutionära ledare.
Så var finns friheten? Kanske just i denna position, i denna generation. Men också någon annanstans. Lea Ypi beskriver sin farmor, hon som förlorade allt men ändå insisterade på att hon gjort medvetna val. Det är en bild av värdighet och inre frihet bortom ideologier och system.
Ypi hade kunnat landa i cynism, men hennes hållning blir till slut den motsatta: den som ser ett system förändras i grunden en gång, lär sig att det går att förändra igen. Men först måste blicken på samtiden vara klar och skarp och fri. Lea Ypis bok hjälper oss med det.