En höst fylld av sprit och droger
Karin Magnusson:
Det har varit en höst av spritosande bekännelser. P.O. Enqvist har gjort det i Ett annat liv, och i Benny Haags rasande debattbok Makt, mod och motstånd får vi följa författarens kamp för att föra upp supandet på den politiska dagordningen. Vem är beredd att se och ta ansvar för sambandet mellan sprit, gatuvåld, våldtäkter, misshandel i hemmen, vanskötsel av barn? Politikerna? Varför är slentriansupandets konsekvenser så osynliga i medierna?
Tidskriften Bon låter i sitt senaste nummer fem nöjes- och kulturprofiler diskutera sitt förhållande till fyllan samtidigt som de sveper drink efter drink, noga uppmätta efter BMI. Läsaren ombeds dricka i takt med de intervjuade som blir blarigare, mosigare och mer och mer osammanhängande. Det är möjligt att läsningen skulle ha vunnit på att jag följt rekommendationen. Nu läste jag spiknykter och de bästa kommentarerna i texten är de som levereras av kemisten som övervakar det hela. Drink 5, kl 21.30 … Det syns på deras ögon att de börjar bli rejält berusade. Flera av dem verkar plötsligt på hugget, konfliktsökande.
Men det riktigt skakande dokumentet i genren missbrukare berättar själva, släpptes nyligen på dvd. Dokumentären TV Junkie handlar om Rick Kirkham, journalist, pappa, indycarentusiast och crackmissbrukare. Från 14 års ålder har Kirkham dokumenterat sitt liv, gjort videodagböcker och med en dåres besatthet filmat varje samlag, sup och sjaskighet. Utan att själv någonsin titta igenom materialet. Sammanlagt 3 000 timmars film har i stället sammanfogats av Matt Radecki och Michael Cain till 107 hypnotiska minuter om en människa som inte förmår rikta sin energi någon annanstans än in i drogerna. Kampen om att upprätthålla ett slags normal vardag fogas samman med scener där vi får följa flödet i ruset, utan att det blir sexigt eller suggestivt. Sammanklippta sekvenser av den fumliga och ivriga starten, euforin när drogen tar över, blicken som blir slö och nollställd och sedan ångesten och insikten som Kirkham uttalar flera gånger i filmen: Att knark, det är riktigt, riktigt dåligt för en.
TV Junkie är historien om en människa som är besatt av att göra sig själv och sitt missbruk synligt, utan att han själv någonsin får syn på vad han gör med sig. Och sin familj, för inför tittarens ögon förvandlas Kirkham till en narcissistisk tyrann och en familj faller i bitar. Scenerna där Rick jr, 2 år, vilset går runt och gråter och ropar på hjälp medan mamma ringer polisen och pappa rasar runt och meckar med stanniolpapper för att förbereda nästa rus, är helvetiska. En film som får en att längta efter grönt te, kräva lördagsstängt på systemet och överväga livslångt medlemskap i nykterhetsrörelsen.