Punkens fiender

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2012-10-06 | Publicerad 2012-10-04

ERIK NIVA: Sex Pistols blev sinnebilden för riktningslös destruktivitet med giriga förtecken

Det var det allra sista partyt, och givetvis kom jag alldeles för sent till det också.

Populärkulturen växte fram på 1950-talet, blommade på 1960-talet och vissnade bort under den andra halvan av 1970-talet.

Själv föddes jag den 28 november, 1978. Punken hade redan imploderat. Sex Pistols hade splittrats tio månader tidigare, och en mordmisstänkt Sid Vicious hade givit sig ut på sin heroinpumpade domedagsresa genom New Yorks skuggvärld.

Han dog några månader senare, men Sex Pistols levde vidare.

När min egen generation blev tillräckligt mycket tonåring för att skissa på en egen revoltrörelse var vi så illa tvungna att börja i resterna av det som varit.

Det hade hunnit bli 1990-tal, men det gick ändå inte att bli av med Sex Pistols. Myten hängde kvar, som det där överåriga fyllot som somnat i soffan i stället för att gå hem. Aggressivt, illaluktande, oberäkneligt och helt hopplöst efterhängset.

Numera köper man Ramones-tröjor på H&M, men själv hämtade jag pirattryckta Sex Pistols-tröjor i nasarstånden på Gällivare sommarmarknad.

Det var så grundkursen var utformad, sommaren 1992. Skulle man bli punkare fick man först lov att ta till sig Sex Pistols. Det framstod som förutsättningen för att överhuvudtaget närma sig ett inträdesprov.

Mitt problem var att jag visserligen ville bli punkare, men snabbt utvecklade en regelrätt avsmak för Sex Pistols.

Svastikor och säkerhetsnålar. Svordomstävlingar och spottloskor.

Var det verkligen det som var punk, och vad skulle jag i så fall med allt det där till? Jag förstod mig inte på estetiken, såg inget värde i provokationen.

Naturligtvis fanns det något djupt tragikomiskt i hur en identitetssökande 13-åring från en medelklassvilla i det norrländska inlandet blev avskräckt av ett avsomnat Sex Pistols – och på någon nivå förstod jag det redan då – men det fanns ändå något allmängiltigt i upplevelsen.

Vi var hundratusentals missnöjda ungdomar som försökte ta oss in genom punkens portar under den här tiden. Den svenska punkvågen under 1990-talet blev visserligen aldrig medialt romantiserad på samma sätt, men den var både större och kraftigare än den varit under skarven mellan 70- och 80-talen.

Knätofspunkarna Dia Psalma sålde platina i ena änden, hardcorepunkarna Refused blev ett världsomspännande fenomen i den andra. Scenen var både spretig och splittrad, men den som letade efter en minsta gemensam nämnare kunde i alla fall identifiera en sak.

Sex Pistols var fienden.

Vid den här tiden ville svenska tonårspunkare störta kapitalet, rädda djuren, protestera mot EU och rädda världen i största allmänhet. De allra flesta av oss hade accepterat det ideologiska som en central del av paketet. Var det något vi inte förstod var det riktningslös nihilistisk destruktivitet med giriga förtecken.

Famlande 13-åringar hade snabbt förvandlats till puritanskt övertygade 17-åringar, och när Sex Pistols lanserade sin återföreningsturné sommaren 1996 var tiden inne för ett fadersmord som var både offentligt och rituellt.

När de uppträdde på Sjöhistoriska i Stockholm var mottagande likgiltigt, misstroget. När de spelade på Roskildefestivalen två dagar senare var det öppet konfrontativt. En trivselviktig John Lydon lufsade runt i någon sorts shamandräkt, men hann inte ens pusta sig genom första låten innan han såg sig tvungen att avbryta.

– If you continue to throw broken bottles we will just go home and fuck you. Do you want us to play or go away?

Konserten blev knappt en kvart lång. Jag kastade själv inga flaskor, men jag var definitivt en av dem som hellre såg bandet försvinna än spela vidare.

Punken var inte död, och just därför behövde Sex Pistols avlivas.

Ytterligare 16 år har nu passerat, och det har väl gått ungefär som det alltid gör. Folk har blivit äldre, trubbigare, mindre tvärsäkra och mer förlåtande.

När Sex Pistols nu släpper Never Mind the Bollocks i tillputsad superdeluxeversion – deras ord – så kan jag fortfarande skaka på huvudet åt den hånskrattande kommersialismen som ligger bakom, men jag har samtidigt betydligt lättare för att ta bandet för ungefär vad det var och alltjämt är.

Jag har förståelse för deras kulturhistoriska kraft och värde, inser att deras revolt aldrig var tänkt att inkludera såna som jag. Jag accepterar deras inneboende självmotsägelser, snarare än jag försöker spåra upp någon sorts konsekvent linje. Jag nöjer mig med att konstatera att Never Mind the Bollocks förblir en sjujävla rökare till rockskiva, i stället för att irritera mig över de totala meningslösheter som fyller ut resten av boxen.

Men med det sagt så räcker det verkligen nu. Försoningen är avklarad. Graven är både öppnad, plundrad och tömd. Det finns ingenting kvar att hämta där nere.

Alla som har minsta intresse för saken vet både hur God Save the Queen låter och hur den skakade om det brittiska samhället. Vi har hört de alternativa mixningarna, vi har läst de sociologiska teorierna.

Sex Pistols var bandet som förändrade England, men det var då. Nu är de framför allt bandet som lyckats slå mynt av ett knippe treminuterssinglar under trettio­fem års tid.

Ever get the feeling you’ve been cheated?

Jo tack, men det var mest förr. Nu får jag mest bara känslan av att bli uttråkat nednött av att höra samma gamla historier och samma slitna låtar alldeles för många gånger under alldeles för lång tid.

Erik Niva påbörjade sin journalistiska bana med att skriva punkfanzinet Benzine. Inledde sin yrkeskarriär på skivbolaget Birdnest Records. Delar numera upp sina helger mellan höstens fotbollsmatcher och Refuseds reunionturné.