”Jag förändrar inte samhället genom att bo kvar i slummen”
Kristian Lundberg vill i sin nya bok beskriva hur vi har vant oss vid klassklyftorna
Kristian Lundbergs nya bok är en rasande uppgörelse med klassklyftor och utanförskap.
– Man måste få välja fel, misslyckas och ändå tillhöra samhället.
Kristian Lundberg slog igenom stort med sin arbetarklasskildring ”Yarden”. Han har också skrivit mycket om sin trasiga uppväxt, med fyra syskon och en schizofren mamma. Pengar fattades ständigt, och barnen visste aldrig om det skulle finnas mat hemma. Pappan försvann från hemmet, och de har aldrig haft kontakt.
Tonåren var fyllda av droger, alkohol och kriminalitet. Till skolan gick Kristian Lundberg mest för att få något att äta.
Hur påverkar din bakgrund dig i dag?
– Jag har en känslighet som gör att jag lätt förstår andras vanmakt och utsatthet. Jag vet hur det är att uppleva sig som fastlåst, att inte ha mandat att förändra sitt liv. Jag kan fortfarande känna en rotlöshet, en skräck för att allt ska tas ifrån mig.
Skildrar utsatta grupper
”Det här är inte mitt land” är en debattbok, där han skildrar utsatta grupper, som asylsökande, kvinnor som utsätts för våld hemma, fattiga barn. Han vill beskriva hur vi vant oss vid klassklyftor och segregation.
– Statistiken säger mycket. I vissa socialt utsatta områden klarar bara 42 procent grundskolan, medan 98 procent gör det i andra områden. Och tänk alla kvinnor som behöver skyddat boende, men det fattas resurser. Ska de bo kvar hemma och få stryk för att samhället sparar pengar? Varför tycker inte alla att det är orättfärdigt? Vi måste börja prata om solidaritet.
Själv har Kristian Lundberg gjort en enorm klassresa. När vi ses bär han en dyr stickad märkeströja, men vid handlederna skymtar tatueringarna från ungdomen. I boken pekar han på problemet att ingen vill offra sin egen bekvämlighet, något som han själv är en del av.
– Jag har förvandlats till en småföretagare med bostadsrätt, och en son som gått på friskola. Men jag förändrar inte samhället genom att bo i det slummiga område där jag växte upp, eller genom att min son skulle misslyckas i skolan.
Vad gör du mer för att förändra än att skriva?
– Jag försöker vara en anständig människa, bistå ekonomiskt där det behövs, ge kläder till papperslösa till exempel.
Som vuxen har Kristian Lundberg fått viss förklaring till sitt destruktiva liv som tonåring. I 25-årsåldern blev han diagnostiserad med adhd och bipolär sjukdom. Som 45-åring fick han veta att den bipolära sjukdomen var av allvarligare slag än vad läkarna först trott.
”Hade inte kontroll”
– Det var skönt att inse att en del felbeslut berott på något jag inte haft kontroll över. Jag förstod plötsligt att jag inte haft någon önskan att leva i kaos, utan att jag försökte självmedicinera med alkohol och droger. I dag har jag tuktat och reglerat mig - jag är ju äldre - men äter också medicin.
Har du vant dig vid att ha det bra?
– Man kan säga så här: Jag känner starkt att jag vill bli påmind om att alla inte har det så här, jag vill alltid behålla min öppenhet och förståelse. Människor måste få välja fel och misslyckas och ändå behålla sin värdighet, inte bara ses som kostnader.