Ministern vill tysta kritiken
Debatten om Afghanistan försvårar säkerhetsläget för våra insatsstyrkor, säger försvarsminister Sten Tolgfors till P1 Morgon. Han vet inte riktigt hur, eller om han ens har täckning för sitt påstående, men ändå: Sverige är indraget i ett krig, och det är inget som ska diskuteras.
Han är bara ett tuppfjät från att säga att ockupationens kritiker är förrädare. Förrädare är inte bara moraliskt förkastliga, utan även juridiskt straffbara. Vi är inte där än, men vi är på väg.
Även andra menar att kriget ska tysta mun. Det är oförskämt, skriver Johanne Hildebrandt här i Aftonbladet, att utnyttja Kenneth Wallins död för att ifrågasätta den svenska truppnärvaron: ”Sorgen måste respekteras.” Men störst respekt för de döda visar väl den som ser liket av en människa och inte resterna av en tennsoldat? Vad är ett soldatliv värt? Till vilken nytta dödas talibaner, andra upprorsmän och civila afghaner?
Maktens språkrör finns överallt. Sanningen om kriget är militärens presskommunikéer. Trupperna är så beundransvärda. Support our troups!
Det är en romantisering av kriget som äcklar, men ska den grumliga retoriken lyckas, måste man piska upp nationalistiska stämningar. För det krävs en tanklös opinion, men i det har man misslyckats. När två svenskar i februari återvände hem i liksvepning började Expressen sälja Gula bandet till stöd för fortsatt blodbad. Jag har hittills inte sett ett enda rockslag med den krigssymbolen.
Aftonbladets Sifo-undersökning i går talade klarspråk: Folket vill att svenskarna ska hem.
Det är ett gott skäl för Sverige att lämna Afghanistan, men ett krig får aldrig vara en fråga om opinionsstöd, utan om moral. Sverige har lika lite som någon annan, stormakterna inräknade, rätt att invadera och ockupera andra länder.
