Guttens kamp
Pia Bergström läser Karl Ove Knausgårds intensiva bok om uppväxten med en tyrannisk far
I slutet av Min kamp 2 beskriver Karl Ove Knausgård hur han efter en författarföreläsning i Sydnorge passar på att återse det småhusområde på Tromøya, några mil från Kristiansund, där han växte upp. ”Några bergknallar, en liten bukt, en förfallen flytbrygga, en vik, några gamla hus inåt land, en slänt som gick ner mot vattnet. Det var allt”.
Jag tror många känner igen den realitetschocken. Den barndomsvärld man minns som dramatisk och glödande har krympt till något helt vanligt, ”smått och fult”.
När han kommer hem börjar han arbeta på det självbiografiska mastodontverket som blir Min Kamp. Tredje delen har nu översatts till svenska av Rebecca Alsberg. Den omfattar de första minnena, tills han går i högstadiet då föräldrarna säljer huset i Tromøya och separerar.
Knausgård skriver fantastiskt, sinnligt, rikt. Han fångar en halvmytisk pojkverklighet på 70-talet, både det vardagligt ordnade; hemma, i skolan, och de mer gränslösa ute-äventyren, och fantiserandet. Ljudens förstärkning innanför en hårt åtdragen galonhuva, leran och dimman i skogen när de gräver fördämningar och tiden försvinner, den vida utsikten från höga berget, letandet efter porrtidningar borta vid sophögen, lukten i kompisars hem, alla flickorna som rör sig i det ljusglittrande mörkret i gympahallens disco. Inget är smått eller fult. Hans barndoms Tromøya är en storartad, smärtfylld, farlig och underbar värld.
Berättelsen pulserar och sjuder av barnsliga stämningar, omväxlande med den vuxnes sorterande och reflekterande. I barnets rädsla kan man känna den vuxnes raseri, hans behov av upprättelse, av att ta makten över barndomens nederlag genom att göra sin subjektiva, oförsonade upplevelse till Sanningen. Vi:et finns inte, bara ett jag, jag, ständigt osäker på om han får vara med, eller vill vara utanför.
Precis som i de föregående delarna skriver Knausgård så suggestivt och känslomässigt laddat att jag ibland har svårt att stå ut med hans intensitet. Särskilt när det handlar om fadern, som var respekterad lärare men en satanisk Mr Hyde när han uppfostrade sina två egna pojkar. Scenerna när fadern överreagerar – står över yngste sonen och skriker, vrider om öronen, hånar, skrämmer och straffar honom, om han så bara tappar en strumpa på simträningen, smular utanför tallriken eller knäpper på tv:n – är bokens vulkaniskt skakiga centrum.
Knausgårds jag är boken igenom en mycket känslig och oförhärdad liten kille som gråter så fort han blir förödmjukad. Och det blir han ofta. Men i skolan är han ett ljushuvud och en envist självhävdande besserwisser som har svårt att fatta hedersregler mellan killar. Han blir ofta retad för att vara feg eller ”femi,” och bölar på var och varannan sida.
Att Knausgård i Min kamp 2 skriver att han känner sig hotad i sin manlighet av att delta i barnrytmik med sin dotter, och till och med feminiserad av att gå med barnvagn – detta som retat svenska feminister – får alltså här sin förklaring.
Men är denna förklaring sann? Min slutsats är grundad på vår tids psykologiska teorier och föreställningar om barndomens formande – och deformerande – betydelse. Samma teorier som måhända strukturerar Knausgårds hela livsberättelse.
Jag längtar nu efter att läsa de återstående delarna, och i den känslan ligger en förväntan om en historia som binds ihop till ett meningsfyllt helt. En inlärd förväntan, jag vet det. I verkliga livet ser jag mest slumpens härjningar.
