Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Birgitta, Britta

Bara bara bringor i Kon-Tiki

Oscarsnominerade filmen om vita män går inte på djupet

Mia Engberg lämnar ut sig själv och sitt havererade förhållande i dokumentären ”Belleville Baby”.

I Mia Engbergs dokumentära Belleville Baby beskrivs ett förhållande som för länge sedan tagit slut, mellan filmaren själv och fransmannen Vincent. Ett slags samtal tar form, där minnen presenteras, fördjupas, förkastas. Korta glimtar skapar ett landskap av förr, och omläsningar av det – vad ska man med minnen till om de inte hela tiden kan förvandlas?

Att det alls ska bli film protesterar den visuellt relativt frånvarande Vincent mot, han kallar det kolonialistiskt. Och visst finns det en skevhet i relationen mellan filmskapare och objekt, en skevhet Engberg balanserar genom att utlämna sig själv.

Det är en vanlig, både modig och ärlig metod. Den fungerar i Belleville Baby, som är en mycket vacker film i sin helhet. Frågan om subjekt och objekt, blicken på den andre, blir än mer viktigt i Linda Västriks De dansande andarnas skog. Västrik har i över tio års tid arbetat med projektet att filma människorna i en liten by i Kongos regnskog, som tillhör pygmé- och nomadfolket akka.

Även om möjligheten hade funnits att så att säga balansera upp profiterandet på den andres liv med sitt eget, har Västrik inte gjort det. Vilket är ett mycket bra beslut. Hon har gått den längre vägen istället, och kommit riktigt nära de människor hon skildrar, så nära att en sorts jämlikhet tycks ha varit möjlig.

De dansande andarnas skog är en fascinerande skildring av vardagsliv, religion och mytologi, existentiella frågor, barnlängtan och barnlöshet. Framför allt är det berättelser av och om individer, ibland smärtande nära. Filmen är också befriande renons på tillrättaläggande och förklarande anvisningar från regissören själv. Akka är subjekt i filmen om sig själva.

Det går tydligen att som en vit person från den rika delen av världen kunna skildra fattigare, brunare personers liv och hem. Kameran förvandlas inte alltid till ett exploaterande vapen, filmaren inte till kolonisatör och imperialist. Åtminstone inte om det handlar om dokumentärer. I spelfilmens värld ser ideologiproduktionen ut på ett annat sätt och oftast blir den tydligare. Inte minst gäller detta årets invigningsfilm, norska Kon-Tiki, oscarsnominerad i klassen bästa utländska film.

Kon-Tiki skildrar den vite mannen. Den starke, smarte och oförvägne. I en av filmens första scener ser vi Thor Heyerdahl, spelad av Pål Sverre Valheim Hagen, tillsammans med lokalbefolkningen på en ö i Polynesien. Hans fru ska ta en gruppbild. Han ser till att alla är på plats, ber dem att se allvarliga ut och fyrar sedan själv av ett leende. Det här är den vite mannen som bestämmer.

Thor Heyerdahl fick för sig att den sydamerikanska kulturen måste ha spridit sig till Polynesien, eftersom han i likhet med arkeologer som var verksamma långt tidigare trodde på en ganska banal idé om kulturens spridning från ett centrum. De lite smartare, lite starkare tog ljuset till de mer primitiva, som sedan kunde utveckla en högre sorts kultur. Denna historiesyn arbetades bort ur akademierna efter andra världskriget, men den fanns kvar hos Heyerdahl.

Hans Kon-Tiki-resa bevisade till slut inte mer än att man kan driva på en flotte från Peru till Polynesien. Hans resultat har för länge sedan vederlagts. Ändå görs en hjältefilm som Kon-Tiki. Och det är väl i och för sig helt okej: att det var ett stort äventyr kan ju inte förnekas. Men bristen på den allra minsta problematisering sticker i ögonen. Vad händer med en grupp män som lever nära samman på en liten båt? Vad händer en man som uppenbart offrar sin familj för sin forsknings skull? Som till varje pris vill bli accepterad av vetenskapssamhället men inte blir det?

Det finns ju massor av spännande trådar i Heyerdahls liv och verk. Och det enda man lyckas göra är att visa upp skäggiga solbrända män som tramsar runt på en flotte.

Det här är en berättelse som säger att en man som offrar allt för den egna idén – vars grumliga utgångspunkter inte framgår i filmen – är en hjälte värd att hyllas. Kanske stör jag mig mest på att man gör det så enkelt för sig. Och att det tydligen räcker, långt.