Drömmen om folkhemmet
LENNART ARNSTAD om kataloghusens gyllene tider
En ny bok om den svenska folkhemsdrömmen ger både nyttiga och roande – för att inte säga rörande – perspektiv på hela den nuvarande vimsiga och marknadsstyrda bostadspolitiken.
Kataloghuset – det egna hemmet i byggsats skildrar både ömsint och klarsynt våra trender och ideal i boendet. Och det handlar också om modern kulturhistoria; boken är utgiven i samarbete med Jönköpings läns/Kalmar läns och Smålands museer och kombineras med vandringsutställningen Huskatalogernas landskap.
På den kan man – som i den rikt illustrerade boken – vandra genom dessa närmast kultartade typvillor med sina ibland helt fenomenala reklamteckningar. Där leende och alltid lyckliga kärnfamiljer planerar, trånar, snickrar, gräver, myser, leker, pysslar och har det så bra, så bra, så bra. I hus med namn som Lyckebo, Funken, Solhaga, Björkhamra och Trollgården.
Enbart i Småland fanns under storhetstiden 77 trähusfabriker och åren 1950–85 levererades 300 000 hus till kunder landet runt. Till i dag torde ytterligare runt 50 000 kataloghus ha byggts. Förutom en stor export. Fabrikerna gav arbete åt tiotusentals drivna industriarbetare och hantverkare och symboliserade de små samhällenas trygghet.
I samband med fastighetskrisen i början av 1990-talet gick luften totalt ur typhusmarknaden. Massor av husföretag gick i konkurs, lades i malpåse eller uppgick i varandra.
Men en hel del är kvar och i dag är det åter en lätt uppåtgående trend, där kataloghusen i fabrikationen ofta anpassas till dagens golfnära och lyxkänsliga beställare.
Jag roade mig med att ögna igenom mäklarnas stora marknadsplatser och hittade där – en enda helg – hundratals typiska kataloghus till salu, nu skönt begagnade, för tillsammans flera hundra miljoner kronor. Inklusive joddlarverandor, mexitegel, inomhusvalv, torpromantik och andra typiska detaljer från olika decennier.
Ständigt har de valkiga nävarnas typhus varit i strykklass gentemot uppnäsornas ”arkitektritade” villor. Kataloghus har aldrig – som Ingvar Kamprads likaledes monteringsfärdiga och ur samma småländska torvor uppväxta Ikea – förmått att skåpa ut fina gatans ideal.
Det som slår mig är ändå hur väldigt vettiga och funktionella många av de här husen var – och är, när de nu vandrar vidare i generationerna. Dock ofta om- och tillbyggda enligt dagens ibland så skrytiga och skruttiga modefasoner.
Som bostadsreporter har jag skildrat många trista fall där optimistiska självbyggare av dessa monteringsfärdiga kåkar fått se sina drömmar förvandlas till mardrömmar. Men just i dagarna kommer faktiskt regeringens förslag till stärkt konsumentskydd för småhusbyggande. Sannerligen på tiden!
Kataloghusboken borde läsas noga även av dagens bostadspolitiker för att se hur många riktigt bra hus som ritades, framför allt i början av typhus-eran. Inga stora vräkvillor, men väl planerade – och billiga – småhus. Villadrömmar som kunde förverkligas, för vanligt folk.
I dag, när Sveriges nybyggande domineras av lyxigt kajkantsboende i svindyra bostadsrätter som kan sakna både sans och förnuft, är det värmande att minnas den tid – före både gamla miljonprogrammet och nya miljonärsprogrammet – när de småländska trähusfabrikerna årligen producerade tusentals verkligt goda folkhem.
Lennart Arnstad
Bostadsjournalist
Arkitektur