Snubblarna som alla föll för
Karin Svensson om bioaktuella Helan & Halvan – fortsätter inspirera och locka till gapflabb efter hundra år
Det räcker med en siluettbild av två figurer – en tjock och en smal – med varsitt plommonstop på huvudet, för att locka fram ett leende hos nästan vem som helst. Trots att Helan och Halvans komiska filmklassiker är nästan hundra år gamla är deras halsbrytande humor fortfarande en del vårt kollektiva medvetande.
I den nya filmen ”Helan & Halvan”, som har premiär i dag, får vi möta Oliver Hardy och Stan Laurel i slutet av karriären. Efter att deras stjärna har dalat i Hollywood reser de till England för att turnera på små teatrar, där de återskapar sina mest älskade sketcher inför gapskrattande publik. Samtidigt gnisslar det mellan de gamla parhästarna, mellan livsnjutaren Hardy och arbetsnarkomanen Laurel.
Steve Coogan och John C Reilly spelar huvudrollerna, och när jag mötte dem i London i höstas berättade Reilly att det krävdes mycket övertalning för att han skulle tacka ja till att spela Oliver Hardy.
– Min första reaktion var ”nej tack!”. Hur återskapar man en legendar? Jag älskar dem så mycket och kunde inte tänka mig att axla det ansvaret. Men när jag förstod att filmen skulle handla om deras relation bakom scenen så kändes det lite mindre skrämmande.
Som ung skådespelare använde jag deras filmer som skolböcker
– Men det var ett högt berg att bestiga, inflikade Steve Coogan.
Det finns en scen i ”Helan & Halvan” där Stan Laurel och Oliver Hardy blir intervjuade av ett tv-team utanför lyxhotellet Savoy i London. För att charma tv-tittarna utför de en sketch där duon (och deras mindre roade fruar) förvandlar bilen till ett sorts löpande band: de kliver ut, springer runt till andra sidan, kliver in, klättrar över passagerarsätet och krånglar sig ut i igen, om och om igen.
Det känns på samma gång perfekt koreograferat och helt spontant – precis som Helan och Halvan, som kunde förvandla transporten av ett piano uppför en trappa till en komisk dans på lätta fötter.
– Som ung skådespelare använde jag deras filmer som skolböcker – de uppfann ju humorreglerna och hade en naturalistisk spelstil som var långt före sin tid, sa John C Reilly.
Reilly och Coogan är inte ensamma om att placera Helan och Halvan på en piedestal. Dramatikern Samuel Beckett inspirerades av dem när han skrev pjäsen ”I väntan på Godot”, och fantiserade om en uppsättning med Laurel och Hardy i huvudrollerna.
Skådespelaren Mark Hamills största nöje under ”Star wars”-inspelningen var att fråga ut kollegan Peter Cushing om hur det var att spela mot hans hjältar i filmen ”Skandal i Oxford” från 1939.
Komikern Steve Martin är så besatt av duon att han har haft långt gående planer på att göra en film om dem där han själv skulle spela både Stan Laurel och Oliver Hardy.
Till den stora och brokiga beundrarskalan räknas även JD Salinger, René Magritte, Peter Sellers, Bette Midler och The Beatles (som hade med Helan och Halvan på skivomslaget till ”Sgt Pepper’s lonely hearts club band” från 1967).
Den svenska komikern och skådespelaren Sissela Kyle växte upp med Helan och Halvan. Som liten såg hon filmerna på bio tillsammans med sin pappa, som var ett hängivet fan.
– Jag minns hur pappa sträckte på sin långa hals och skrattade så han nästan kiknade. De lyckades göra milt våld vänner emellan störtkul. Som styrda av en högre makt inväntar de sin kamrats spark, knuff eller överhällning av målarfärg – det är så fruktansvärt roligt. I princip all sketchkomik där två personer interagerar, har blickar och gester inspirerade av Helan och Halvan, säger hon i ett mejl till mig.
De uppfann humorreglerna och hade en spelstil som var långt före sin tid
I den SVT-aktuella dokumentären ”Blott Sverige svenska komedienner har” drar Sissela Kyle paralleller mellan Oliver Hardy och Dagmar Ebbesen, som gjorde succé i en rad hembiträdeskomedier på 20- och 30-talen.
– De har båda stundtals en direktkommunikation med publiken. Dagmar kan precis som Oliver titta rakt in i kameran och fnysa ogillande på ett nästan skamlöst sätt, säger Sissela Kyle.
Samma grepp användes ofta i komediserien ”The office”, där Martin Freemans hårt prövade kontorslav ibland gav kameran en frustrerad blick. Seriens skapare Ricky Gervais och Stephen Merchant nämner ofta Helan och Halvan som sina stora humorförebilder.
– Eftersom ”The office” var en fejk-dokumentär gav det dem en ursäkt att leka med kameran. De kunde säga till Martin Freeman ”ge oss en Ollie här”, berättar Barry Brophy, författare till ”The Laurel and Hardy Legacy: Sitcoms stars talk Stan and Ollie”, när jag når honom på telefon.
I boken utforskar han hur populära brittiska komediserier som ”Pang i bygget”, ”Svarte orm” och ”Hemma värst” har inspirerats av arvet efter Helan och Halvan. Barry Brophy menar att de uppfann komediserien som format innan tv:n ens var påtänkt, och att det vimlar av version av deras gruppdynamik inom den moderna humorn.
– Som i ”Helt hysteriskt”, Edina tycker att hon är toppen, hon tar sig själv på stort allvar fast hon egentligen är en idiot – precis som Helan. Och hon har en prillig sidekick i Patsy, som inte hetsar upp sig i onödan – precis som Halvan.
I dag ser vi Stan Laurel och Oliver Hardys komiska samarbete nästan som naturgivet, men faktum är att de var 35 och 37 år gamla när de inledde sitt partnerskap. Laurel hade kommit till USA från England med samma teatertrupp som Charlie Chaplin och fått arbete som regissör hos producenten Hal Roach. Hardy rymde från en militärskola i den amerikanska Södern för att pröva lyckan i Hollywood, och fick en framgångsrik birollskarriär.
Det var Hal Roach som tussade ihop de båda männen, och magi uppstod. Mellan 1921 och 1951 gjorde de 107 filmer tillsammans. Till skillnad från många kollegor lyckades de överleva skiftet från stumfilm till ljudfilm, även om deras ljudfilmer knappt var mer än stumfilmer med ljudeffekter (i ”Nattugglor” från 1930 talar Stan Laurel i sammanlagt tolv sekunder).
Oliver Hardy har varit död i 61 år, Stan Laurel i 53 – men deras humor är i högsta grad levande. Men hur kommer det sig att människor i alla åldrar och från olika kontinenter kan skratta åt nästan sekelgamla filmer?
Författaren Barry Brophy tror att det beror på att de slipade sin snubbelhumor till perfektion.
– Fysisk humor är en väldigt ren drog, den går direkt till dina nervändar. Du kanske ser en vän som halkar och ramlar, och du brister ut i skratt innan du säger ”jösses, förlåt, är du okej?”. Du reagerar på en rolig situation innan du ens inser vad du skrattar åt. Den sortens humor är så ovanligt i dag, och så svår att göra.
Sissela Kyle svarar med en motfråga:
– Finns det något roligare än när Helan knackar på Halvans hatt?