Mjukisbyxan säger inget om människan i den
Det billiga och praktiska plagget har blivit en symbol för klassförakt
Jag bär i nästan alla sammanhang mjukisbyxor, utom på begravningar. Hemma, på stan, i trädgården, i kyrkor. Den som är överviktig får mycket bättre andning av resåren i midjan, vilket är bra i exempelvis paneldebatter. Billigt och praktiskt.
Jag brukar också säga att jag ansluter mig till Henry David Thoreuas idé om kläder: De ska vara så enkla att man kan klä på sig i mörker. Jag har skrivit ett helt poem om detta, Mina kläders befrielserörelse.
Rap-kulturen hyllar självklart mjukisbyxan. Jag vet inte hur det blev med rapparen Asap Rocky – han lovade ju vid ett tillfälle att skänka gratis mjukis-set till dem som, liksom ett tag han själv, satt på Kronobergshäktet.
Men mjukisbyxan är lite farlig. Skolkapitalet gillar inte plagget och sedan i somras kan jag aldrig besöka Jensenskolan i Göteborg: Mjukisbyxan anses där upplösa disciplinen.
Under lång tid har plagget ofta förknippats med fattig arbetarklass, och det värsta och mest föraktfulla uttryck jag vet – white trash – leder rakt in i mjukisbyxan. Owen Jones skriver i sin bok Chavs om klassföraktet mot fattig arbetarklass och denna slagna armé bär ofta mjukisbyxor.
Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor
Upploppet i kongressbyggnaden i Washington har aktualiserat mjukisbyxan. Var det terrorister eller var det, som Ivar Arpi skrev i en tweet han sen raderade, bara vilsna arga män i mjukisbyxor som invaderade byggnaden?
Jag har inte kunnat avgöra hur många av högerdårarna som klev in i Kapitolium som bar mjukisbyxor. Men faktum kvarstår: Bland det mest föraktfulla som kan sägas om människor är att de har mjukisbyxor. Ett avgörande skäl till att Trump kunde vilseleda miljoner amerikanska arbetarväljare är att han exploaterade ilskan dessa känt över att degraderas av eliter som aldrig bär mjukisbyxor offentligt.
En gång höll jag ett föredrag för en storbanksstyrelse – iklädd svarta mjukisbyxor. Det gick bra. När jag efteråt frågade om jag inte borde få något betalt för anförandet, kom svaret: ”Är det okej med 25 000 kronor?”. Jag kastade mig på datorn och svarade ”Ja”.