Det var mycket lätt att tycka om Göran Hägg
Åsa Linderborg om en gänglig och stilistiskt gudabenådad folkbildare
Göran Hägg var nyfiken på det mesta, hans värv vittnar om det.
Sällsynt allmänbildad nosade han på allt möjligt och fördjupade sig i imponerande mycket.
Hägg var docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han debuterade som poet 1972. Fem år senare kom Lejontecknet, som är en av 70-talets bästa romaner.
Däremellan hann han få Aftonbladets litteraturpris för novellsamlingen Den gyllene triangeln.
Göran Hägg skrev även sakprosa, och gärna biografier om både stora och okända män. 2008 utkom Mussolini En studie i makt, i vilken han tecknar fascismens historia. Hans intresse för Italien var genuint. I dagarna utkommer hans senaste, som också blev hans sista bok, D'Annunzio - Dekadent diktare, krigare och diktator.
Min egen favorit i den häggska bibliografin är Välfärdsåren (2005), i vilken han tecknar det svenska folkhemmet med en elegans som ingen annan. Han var kunnig och spetsig utan att driva teser, han hade inga behov av att leda nåt i bevis, han ville hellre upplysa. I kombination med en sällsynt god berättarförmåga, var han under tre decennier en av Sveriges största folkbildare.
Göran Hägg var en gudabenådad stilist, som också hade en stilren personlighet. Lång och gänglig, glad och charmig, rolig och vänlig som få. Ett förtjusande litet talfel ackompanjerat av yviga gester förhöjde de ofta drastiska formuleringarna till en skön konst.
Det var en retorikexpert som talade, men han var också lagd för satir. I sitt skrivande blandade han högt och lågt, inga ämnen var honom främmande.
I tjugoett års tid recenserade han läroböcker för Aftonbladet, vilket roade många men långtifrån alla. Den insatsen låg till grund för Axel Liffner-stipendiet 1999, som prisar god kulturjournalistik.
Det var mycket lätt att tycka om Göran Hägg.
Han blev 68 år gammal.