Fart och driv i spelet
Lennart Bromander ser en modernt uppiffad Wagner
I Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande holländaren på Malmö opera sitter inte Senta suktande framför en bild av holländaren, hon målar den själv. Visserligen ser bilden snarast ut som Malevitjs svarta kvadrat, men Senta är alltså inte bara trånsjuk och offervillig utan en mer aktiv gestalt än vanligt. Och det är ju sedan länge både brukligt och rimligt, att Senta görs till operans centralgestalt
Christof Hetzers scenbild är i första akten lika svart som Sentas bild, men i andra akten öppnar den sig i mitten till ett trångt och Carl Larsson-artat kök fyllt av idogt hushållspysslande kvinnor. Inte undra på att Senta får klaustrofobi. I sista akten frigörs för första gången hela scenen, och där festar folket i en sockersöt lantlig idyll dominerad av höga kulissbjörkar – den scenbilden får spontana publikapplåder. Och det är ju inte fel att ibland använda sig av gammaldags teaterillusioner och inte dessa utstuderade digitala projektioner, som närmast blivit slentrian numera.
Slutet i Den flygande holländaren, där Senta offrar sig för holländaren, är inte lätt för en nutida regissör att hantera. En hängiven kvinna, som ger sitt liv för en mans frälsning låter sig inte så lätt sväljas av en modern publik. Lotte de Beers lösning är dock för oklar. Senta leder in holländaren i ett fyrkantigt svart hål, som jag antar ska föreställa den bild hon målat. Sedan vänder hon sig om och går mot publiken och slår ut med armarna.
Operaorkesterns spel under sin nya förste dirigent Steven Sloane utgör en riktigt frisk fläkt i föreställningen. Det är fart och driv över spelet liksom över körens insatser. Som Senta rolldebuterar Cornelia Beskow, som de senaste åren haft stora framgångar som Wagnersopran, bland annat kammade hon hem alla priser vid den danska Lauritz Melchior-tävlingen. Hon har också en bra teknik och en röst med genomslagskraft och stor volym. Men det är en röst utan värme, och den blir dessvärre alltför vass, när hon tar i, och det gör Senta ofta. Kan bara någon god vokalpedagog hjälpa henne att mjuka upp rösten, har hon en enorm potential.
Josef Wagner är en återhållet demonisk holländare med kärnfull välklingande basbaryton, medan Daland, Sentas girige och jovialiske far, görs med humor och lätt knarrig bas av Nikolay Didenko. Sentas officielle fästman Erik är vanligen jägare men dyker här upp i prästmundering; han sjungs med tenoral lidelse av Zoltán Nyári.