Ja, det spelar roll om husen är fula eller fina
Det är lätt att sympatisera med Eric Schüldts längtan efter skönhet – men det är i framtiden vi ska bo
Har det alltid varit så här svårt att föreställa sig framtiden? Frågan inställer sig efter att jag läst en essä av Eric Schüldt i Expressen. Han undrar varför nya hus måste vara så fula, varför vi är så dåliga på att vårda tingen, sliter och slänger utan att se att barnet åker med badvattnet.
Det är lätt att sympatisera med det Schüldt skriver, även om jag inte håller med om just Liljevalchs annex – allt är förlåtet när man kommer in i konsthallen och ser ljuset förvandla betongen till siden. (Då talar jag hellre om de villaområden som växer upp runt många svenska städer, där individuella drömmar om burspråk, kolonner, kupor, altandäck och betonglejon skapar en gemensam livsmiljö så ful att kråkorna flyger på rygg.) Schüldt inser att hans syn på världen kan kallas konservativ, men värjer sig eftersom han inte känner sig hemma i den politiska strömningen, och landar i att han vill kalla sig ”historiepositiv”. ”Att erkänna att tidigare generationer ibland hade erövrat något viktigt, som vi sedan glömt bort eller förkastat”, förklarar han.
En orsak är helt säkert att alla stora politiska partier i dag hämtar sin vision av framtidens Sverige i dåtiden
Jag känner delvis igen mig. Men till skillnad från Schüldt är det ingenting som får mig att säga ”nej till framtiden”. I synnerhet inte nu, när klimatförändringarna gör framtiden än mer okänd – aldrig har det varit viktigare att rikta blicken framåt. Men vi tycks leva i en tid med en akut brist på idéer om hur framtiden kan gestalta sig, och då menar jag inte ens om hundra år, utan om bara tio eller fem. En orsak är helt säkert att alla stora politiska partier i dag hämtar sin vision av framtidens Sverige i dåtiden.
Om Schüldts käpphäst är de fula nya husen, är min det som kallas den gröna omställningen i norra Norrland. Den enda tydliga vision som hittills finns är näringslivets: att framställa stål med ett minimum av fossila utsläpp. Men hur människorna där ska leva är det inte många som talar om. Hur ska man resa, arbeta och ja, hur ska husen se ut? Det kan inte bara vara frågor för några kommunalråd i norr – vi borde alla prata om det.
Jag läser historikern Sverker Sörlins återutgivna avhandling från 1988, ”Framtidslandet”, som handlar om debatten om Norrlands utveckling under decennierna runt förra sekelskiftet. I grunden handlade den om synen på modernisering – inte om man skulle bejaka den, utan hur. Hur såg egentligen det goda samhället ut? Debatten pågick länge, allt fler gick in den och med tiden utkristalliserades olika visioner.
De mest klarsynta, påpekar Sörlin, var inte sällan kulturskapare. Precis som Caroline Ringskog Ferrada-Noli påpekat här, att poeter är viktigare än någonsin för att försöka föreställa sig hur en värld med allt mer AI kan te sig.
Här finns verkligen något som tidigare generationer erövrat och som vi skulle kunna dra nytta av. Inte visionerna i sig men metoden, hur man slipar fram dem. För framtiden kommer och bara en enda sak är säker: det blir inte som förr.