Från ironi – till självironi

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-11-09

FILMFESTIVAL Sedan Whit Stillmansdebutfilm Metropolitan visades på Stockholms filmfestival har det gått 21 år, men det enda som hänt är att den ironiska generationen blivit självironisk.

Det är det bestående intrycket av Levan Akins debutfilm Katinkas kalas, som är en av tävlingsfilmerna på årets festival som startar i dag. Förutom Johan Klings filmer är Katinkas kalas det närmaste svensk film kommit att imitera Stillmans stilstudier av den unga borgerlighetens diskreta charm.

Stillmans 90-talstrilogi var ett tidsdokument. Den handlade om vita protestanter på den amerikanska östkusten som efter historiens slut och utopiernas undergång rökte cigaretter och kläckte kvicka aforismer. De levde i en tid när de inte hade något att göra av sina liv, förutom att göra träffsäkra observationer om det.

Historien står fortfarande och stampar men i Katinkas kalas får slagfärdigheten stryka på foten. I filmen firar curatorn Katinka traditionsenligt sin födelsedag på det pittoreska lantstället med de närmaste vännerna, en grupp bleksiktiga kulturborgare som verkar uttråkade av både livet och varandra. De är bara löjliga och vi förväntas skratta åt dem.

Katinkas kalas är en utmärkt illustration av den upplyst cyniska borgerlighetens självbild. Den grundar sig i en skam över privilegierna och finner en utväg i att förlöjliga sig själv. Resultatet blir en satir som slår tillbaka mot sig själv eftersom den är lika kall som människorna som befolkar den.

Men man måste inte skämta bort allting. Direkt efter Katinkas kalas ser jag Joachim Triers Oslo 31 augusti, som också tävlar om bronshästen, och norrmannens andra film är minst lika lyckad som debuten Reprise från 2006.

Anders i Oslo 31 augusti kommer från samma klass som människorna i Katinkas kalas, kryddar också sina samtal med kulturella referenser och tampas med samma existentiella kval som de.

Filmerna delar till och med nyckelreplik: ”Det är redan för sent”.

I båda fallen yttras den av en desillusionerad trettionånting. Hon har en misslyckad dokumentärfilm bakom sig och fuskar nu inom abstrakt skulpturkonst, han skrev tidigare på Morgenbladets kultursidor men fick sedan substansproblem i dubbel bemärkelse. Men repliken är inte bara en smärtsam livsinsikt utan också credot för en tid utan framtidstro.

Skillnaden mellan filmerna finns i modet. Om Katinkas kalas är en film med ängslig självdistans till sitt persongalleri, vågar Oslo 31 augusti sympatisera med sin huvudperson utan förbehåll. Det borde vara en förutsättning för en verkligt meningsfull självkritik, som kan överbrygga det ironiska distansförhållandet till verkligheten. Hoppas på det.

Jacob Lundström