Lögnerna om naziattacken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2014-03-17 | Publicerad 2014-03-15

Slarv av polis och medier bakom myt om gängslagsmål

Natten mellan den 8 och 9 mars gick beväpnade nazister till attack mot obeväpnade feminister. Fyra människor knivskadades varav två fick livshotande skador. Trots det cirkulerar det uppgifter i massmedia om att situationen rör ett bråk startat av vänsteraktivister.

Hur denna felaktiga bild uppstått går att spåra. Sammanblandningar av tider och platser har skapat ett missförstånd som förstärkts av Skånepolisens utspel. Många felaktigheter har därför förekommit i journalisters återgivning av det inträffade. Det är ett slarv som är förklarligt om än inte försvarligt.

Så vad hände egentligen? Finns det en annan version än den polisen gav till media?

De grävande journalisterna i Researchgruppen har pratat med och sammanställt uppgifterna från arrangörerna av feministdemonstrationen, personer som befann sig på Kristianstadsgatan och de som knivhöggs. Händelseförloppet kan kortfattat beskrivas som följer:

Varje år på 8 mars hålls en nattlig feministisk manifestation mot kvinnovåld, för rätten att kunna tryggt kunna röra sig ute nattetid. Så även i år och liknande manifestationer förekom på andra ställen i Sverige.

I Malmö passerar demonstrationen den pub där några nazister sitter och dricker öl på Davidshallsgatan. Männen på puben följer efter ner till Möllevången, en tjugo minuter lång gångväg därifrån. De viker in på Kristianstadsgatan och går bort till vänsterkaféet Glassfabriken, där de stryker runt och sätter upp klistermärken för Svenskarnas parti.

Själva attacken sker längre ned på Kristianstadsgatan då en mindre grupp från demonstrationen på väg till 8 marsfesten i Folkets park stöter ihop med nazisterna.

Personen som blir allvarligast skadad hamnar efter de andra och fälls till marken. En man sätter sig gränsle över honom och misshandlar honom med återupprepade slag mot huvudet. En annan person angriper fyra med kniv.

En kvinna trycks upp mot en vägg och huggs i bröst, rygg och under armen. En annan kvinna huggs även hon under armen när hon lyfter sina händer för att skydda ansiktet.

En man huggs bakifrån och får punkterad lunga.

Knivsåren stärker bilden av de angripnas berättelse av förloppet. Knivangreppet görs bakifrån och som stickhugg. Det rör sig alltså inte om rispor från någon som viftat med kniv i försvar. Angreppet rubriceras därför som mordförsök.

Det är när fyra personer är skadade på gatan som fler människor reagerar. Ett tjugotal personer som passerar upp mot Folkets park hör larmet och skriken, de springer fram mot nazisterna för att hjälpa de misshandlade. I samma stund anländer ridande poliser till platsen. Det är denna rusning av hjälpande människor som vittnen ser och berättar om för Kvällsposten. Detta kallar polisen senare för ett ”bunkaslagsmål” och det är också den bilden som spridit sig i medierna. Men endast om vi blandar ihop tid och platser är det en rimlig beskrivning.

Nazisternas agerande är inte nytt.

I Sydsvenskan vittnar avhopparen Kim Fredriksson om att man under hans tid som aktiv nazist flera gånger begav sig till invandrartäta och vänsterprofilerade Möllevången för att hitta människor att attackera.

På den nu nedlagda hemsidan Info-14, vars arkiv hålls tillgängligt av Svenskarnas parti, berättar en anonym skribent om hur han och hans vän 2006 ”ville pröva motståndet på Möllan så de gick in på Möllans rödaste pubar och (sic) för att ha en kul kväll”. När de provocerat fram ett bråk med vänsteraktivister var de ”förberedda och snabbt hade en kniv kommit fram och ett järnrör från marken användes till försvar”. Skribenten beskriver hur han jagade efter flyende och högg mot deras ryggar.

Något liknande verkar alltså ha skett för en vecka sedan. Den här gången lyckades de så när döda två personer.

Efter Kärrtorp riktades skarp kritik mot massmedias beskrivning av nazistattacken. Ett exempel med vitt gående spridning är SVT:s Aktuellt, som hävdade att en demonstration ”urartat”. Det var alltså demonstrationen i sig som urartat.

P1:s Medierna visade i sin granskning att den dåliga rapporteringen även den gången berodde på en sammanblandning av tidpunkten för händelserna. Journalister beskrev bara slutskedet, när demonstrationen slog tillbaka mot angriparna. Detta fick överskugga det faktum att allt började med att Svenska Motståndsrörelsen attackerat den fredliga samlingen. Därför, förklarar Medierna, kunde inslaget enkelt passa in i en vanlig schablon där två extremer möts.

Konfronterad i Medierna försvarade sig SVT:s ansvarige utgivare Ulf Johansson med att han ”inte har något minne av att det varit en sådan här högerextrem attack mot en fredlig demonstration”.

Kanske var det minnet som åter svek när Rapport kallade överfallet i Malmö för ”en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextrema”.

Det är en välkänd myt att nazisters vapen främst riktas mot andra våldsanvändare. Polisen försvarade exempelvis sin underbemanning i Kärrtorp med att det inte finns någon historia av sådana attacker. I SVT:s Veckans brott förekom ett liknande resonemang, då Leif GW Persson upprepade felaktigheten att de knivbeväpnade nazisterna attackerats av demonstrationsdeltagare i Malmö. Med den felaktigheten som grund hävdade han att problemet inte handlar om nazism, utan om politiskt våld i allmänhet i vilket vänstern är lika delaktig.

Att ordningsmakten inte kunnat svara på vad som hänt öppnade för missförstånd i pressen.

Med tiden har en stor del av händelseförloppet från lördagens mordförsök klarnat. Men en sak har undgått mediabevakningen: polisens ovilja att förhöra den av vittnen utpekade knivmannen.

Den misstänkte, utpekad av en av de knivskadade, greps på brottsplatsen men försattes på fri fot redan efter 20 minuter. Det skulle sedan dröja till måndagseftermiddagen innan den knivskadade mannen förhördes, och det först efter det att han själv satt press på åklagaren. Under den långa tid som förlöpte fick den misstänkte förövaren både möjlighet att förstöra bevis och gå under jorden. Han är nu efterlyst för mordförsök.

Från självförsvar till ”bunkaslagsmål”. Ett ord byts mot ett annat, och samtidigt som två personer vårdas för livshotande skador utmålas de som bråkmakare. Detta får konsekvenser långt utöver det inträffade. Medan nazisters våldsbenägenhet underdrivs, misstänkliggörs de som tar fighten mot dem. Så undermineras möjligheterna till gemensamma krafttag mot fascism.

Mathias Wåg (Researchgruppen)

Gustav Ingman