Ge fotbollen en chans
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-08-17 | Publicerad 2011-06-21
Ragnar Strömberg läser en kartläggning av sporten som tvättmaskin åt maffian
Svensk idrottsrörelse diskuterar förslaget att häva den så kallade 51-procentregeln, som innebär att moderföreningen har aktiemajoritet i bolaget. Frågan uppvisar alla den samtida politiska debattens kännetecken.
Fotbollen är förstås det stora stridsäpplet. Den för varje år allt risigare Allsvenskan, som på UEFA:s ranking nu närmar sig den isländska med stora kliv, är sinnebilden för den ordstäviga efterkälke som nationalsporten hamnat på.
Det ska också sägas att förespråkarna för systemskiftet inte sticker under stol med att avregleringen också på denna det symboliska kapitalets största marknad, kommer att betinga ett pris i form av en hårt skiktad liga.
Här är parad- och/eller skräckexemplet Danmark: FC Köpenhamn, i sin tur en del av ett stort eventbolag med nationalarenan Parken som bas, leder i skrivande stund ligan med 29 poäng före Odense.
Nej, jag vill heller inte leva på minnen av de fornstora dar då mitt barnsbenlag IFK Göteborg utmanade och besegrade de stora drakarna. Men det är också ett faktum att den ekonomiskt starkaste ligan i Europa är den än hårdare reglerade Bundesliga, som nu med antalet direktplatser till Champions League som måttstock, gått om italienska Serie A även sportsligt.
Så att avreglering skulle vara det enda sättet att få svensk klubbfotboll på fötter igen är alltså i slutändan bara en ideologisk trossats, ännu en blanknött kula på den nyliberala rosenkransen.
Problemet är att motståndet också formuleras ideologiskt, vilket har till följd att båda lägren är rörande överens om en verklighetsbeskrivning där ett svenskt storlag med monopol på SM-guldet år ut och år in är det bästa/värsta som kan hända.
För att detta ska bli härlig/fasansfull verklighet måste svensk fotboll hitta andra finansiärer än stormrika supportrar som är beredda att ge sitt hjärtas klubb konstgjord andning utan hopp om avkastning. Det är också här den totala frånvaron av riskanalys i debatten blir besvärande. För vilka skulle dessa drömoligarker som kan tänka sig att investera i en av Europas minst attraktiva ligor vara? Och än viktigare: Ur vad härrör deras rikedomar?
Jag har svårt att tänka mig ett bättre och mer aktuellt underlag för att ställa dessa frågor på ett fruktbart sätt, än den italienske sportjournalisten Daniele Potos bok Le mafie nel pallone (Maffiorna i fotbollen), där han likt Roberto Saviano nämner dessa dödens globaliserade entreprenörer vid namn.
För den kriminella ekonomins stora aktörer är fotbollen en besvarad bön, en sanndröm om en lättillgänglig och pålitlig tvättmaskin för profiterna från knark, trafficking och vapenhandel. Utan samarbetet med camorrabossen ”Sandokan” Schiavone, hade ultrabossen, sedermera krigsförbrytaren, Arkan aldrig kunnat beväpna sina Tigrar, för att ta ett sentida exempel.
Det är inte den enda karriär Schiavones klan skapat. Det var, för att ta ett exempel, med deras och den fascistiska hårda curva-kärnans stöd som den gamle storspelaren Chinaglia tog befälet över Lazio.
För svenska läsare är de omedelbart mest intressanta åskådningsexemplen på vilket eldorado för de numera globalt sammanflätade brottssyndikaten som världens överlägset största spettacolo utgör, inte de otaliga berättelserna från fotbollsolympens himmelshöga spets. Inte de solkiga gudasagorna med Maradona och andra ikoner i huvudrollerna, utan de som utspelas på marknivå.
Att omsättningen hos legala och illegala vadslagningsfirmor på en match i division 2 Dystra Götaland är en promille av en promille av den på en kvartsfinal i Champions League är bara en fördel om man går in med tillräckligt mycket några sekunder innan spelet stänger.
Hur mycket de asiatiska spelsyndikaten som fixade en match i finska ligan som slutade 8-0 för bortalaget, hade betalat i mutor till självmålsartisterna har aldrig blivit klarlagt, men klart är att profitkvoten är fan så mycket högre därnere på snedsparkarnas grusvägar än i de stora ligornas gräddfiler.
I de avslutande kapitlen zoomar Le mafie nel pallone ut från spel och penningtvätt och in på dopning och knark inom fotbollen.
Paraden av kända och halvkända namn för tankarna till den amerikanske komikern som menade att jakten på dopning inom idrotten var löjlig eftersom sportstjärnor är artister, underhållare: ”Ingen har tänkt tanken att ta ifrån Whitney Houston hennes guldskivor”.
Vill vi att fotbollen ska vara något annat än underhållning, något utöver en ”produkt”, en konsumtionsartikel, är det ett vägande skäl att omedelbart översätta Le Mafie nel pallone och göra den till obligatorisk läsning för alla beslutsfattare i svensk fotboll.
För det Poto dokumenterar på sin kantigt energiska prosa är en varning som utgör en chans.
En chans för fotbollen att undgå friidrottens, cykelsportens, simningens, skidåkningens, boxningens och tyngdlyftningens öde.
Det övermänskliga är omänskligt, det som är för bra för att vara sant är inte sant.
Ragnar Strömberg
