Socialdemokratin är tillbaka på ruta ett
Varför känns det inte rätt att en socialdemokratisk statsminister har gjort försvaret av ”den liberala demokratin” till sin huvuduppgift? Jag försöker sätta fingret på en frustration. För hoten mot demokratin är verkliga och en bred antifascistisk kamp livsviktig.
När Stefan Löfven ska ta sitt dyrköpta samarbete med liberaler och centerpartister i försvar och förklarar att januariavtalet gör det möjligt att ”stå upp för ett samhälle med fria medier och oberoende rättsväsende, själva grunden för den liberala demokratin” låter det bra och viktigt (SvD 7 feb). Kittet som håller ihop regeringssamarbetet är att hålla den liberala demokratins fiender utanför politiskt inflytande. Vad kan vara fel med det?
Inför det stundande EU-valet i maj förklarar Socialdemokraternas valgeneral John Zanchi, strategen bakom socialdemokraternas omstridda valstrategi 2018, att partiet främst ska gå till val på att ta ställning mot en högerextremism som brer ut sig i land efter land. Man ska ta ställning för demokrati. En hedervärd och viktig politisk kamp. Det låter bra. Men tyvärr är det också ett bevis på Socialdemokratins och arbetarrörelsens oerhörda försvagning.
Den brittiska sociologen T H Marshall delar in de medborgerliga rättigheterna i tre grupper. Först utvecklades civila rättigheter, som exempelvis åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Sådant vi förknippar med domstolar, rättsväsende och likhet inför lagen. Sedan fick vi politiska rättigheter. Genom kampen för allmän rösträtt och jämlik representation i politiken fick vi vår rätt till politiskt inflytande.
I och med välfärdsstatens framväxt kämpade vi slutligen till oss sociala rättigheter som säkrade en grundläggande social och ekonomisk trygghet. Som rätten till god utbildning, värdigt arbete och drägliga bostäder till alla. Marshall menade att de sociala rättigheterna fördjupade de civila och politiska rättigheterna. Framför allt banade det väg för massorna i arbetarklassen att delta i samhällslivet på mer jämlika villkor.
Försvaret av den liberala demokratin – eller politisk liberalism som det egentligen handlar om – är en reträtt, en tillbakagång till ett försvar av främst civila och politiska rättigheter. Visionen om att utveckla, förstärka och bygga ut de sociala rättigheterna har nästan helt trängts undan. Vi är alltså tillbaka på ruta ett och får kämpa för värden som kändes självklara alldeles nyligen.
Socialdemokratins uppgift kan aldrig vara att nöja sig med att bara stå upp för den politiska liberalismens civila och politiska rättigheter. Man kan inte reduceras till en politisk rörelse som bara försvarar den liberala demokratin. I stället måste man stå upp för den sociala demokratin som inkluderar både civila, politiska och sociala rättigheter. Om man inte förmår göra detta bör man börja fundera på ett namnbyte. Kanske Liberaldemokraterna skulle passa bättre?