Därför blev jag rädd i onsdags kväll
Vi kan inte vänja oss vid att barn går hungriga i vårt land – nu måste vi göra motstånd
I onsdags kväll blev jag rädd.
Rädd för att jag inte visste vem jag blivit. Rädd för att jag inte visste var vi befann oss.
Det var flera saker som bidrog.
Det ena var ett möte som jag hade på dagen, med en bekant som har en bakgrund i Liberalerna. Han beskrev hur han efter valet sett tidigare vänner och partikamrater snabbt vänja sig vid tanken på att gå med på saker de tidigare hade varit överens om var oacceptabla.
Det andra var att jag på kvällen var på föreställningen av ”Mefisto” på Dramaten. Pjäsen är en dramatisering av Klaus Manns nyckelroman, om en teatergrupp verksam i mellankrigstidens Tyskland. Skådespelaren Hendrik Höfgen – baserad på verklighetens Gustaf Gründgens – längtar efter större roller. Steg för steg förråder han både ideal och vänner, för att till slut bli en av den nya regimens mest uppburna teatermän.
Jag har aldrig övertygats av jämförelsen mellan dagens politiska utveckling och 30-talets, det är så mycket som skiljer sig åt. Men skildringen av Höfgens anpasslighet drabbade mig plötsligt.
På kvällen när jag kom hem började jag läsa den (trolige) amerikanske presidentkandidaten Ron De Santis mycket obehagliga bok The Courage to be Free. I boken presenterar De Santis ett politiskt program där journalister, den fria forskningen, universiteten och klimataktivister är den utpekade fienden.
Nej, Sverige är inte där än. Men riktningen är åt samma håll, ser man inte det är man antingen dum eller blind.
Många bär en anpasslig Henrik Höfgens inom sig. Min oro i veckan riktade sig mot både mig själv och min omgivning. Vad är det jag accepterar idag som var otänkbart för bara ett litet tag sedan? Vad har hänt med min omgivning? Var går mina gränser?
Vi befinner oss i en extrem situation, politiskt och ekonomiskt. Ändå är motståndet så litet. Folk accepterar, tuggar i sig.
Jag skräms av denna tystnad.
Regeringen vill ha nya lagar som kollektivt bestraffar fattiga
Varför står inte de stora LO-förbunden på barrikaderna och kräver en riktig krispolitik? Vet de inte att deras medlemmar inte har råd att äta? Varför accepterar vi att barn går hungriga i ett land där antalet miljardärer exploderat de senaste decennierna och rika knappt betalar någon skatt? Varför skäller inte Magdalena Andersson ut de ekonomer, högerpolitiker och riksbankschefer som säger att problemet är att folk köper för dyr mat?
I Israel går oppositionen nu ut på gatorna, dag efter dag, för att försöka stoppa nedmonteringen av rättsstaten. I Frankrike protesterade över en miljon människor mot Macrons nya pensionsreform i veckan.
I Sverige hörs det ingenting.
Vi är på det sluttande planet, ganska långt ner nu. Regeringen vill ha nya lagar som kollektivt bestraffar fattiga. Jag tänker på förslaget att människor som inte talar svenska ska behöva betala för sin egen tolk när de behöver vård. Det kommer att göra – detta vet vi - att sjuka inte får hjälp, det kommer att leda till lidande och död. Vårdpersonal kommer att försättas i en fruktansvärd situation.
Förslaget går inte att förstå som något annat än sadism. Ondska? Det är inte ord jag använder lättvindigt. Men jo, det passar här.
”Plötsligt är punkten är passerad när många känner att det inte längre är lönt att säga något”, sa min liberale bekant.
Ingen säger någonting om någonting.
Jag känner så många till vänster som inte orkar längre. Jag vet inte hur många rasifierade röster som har tystnat, för att inte tala om alla kvinnor som gett upp det politiska. Vem orkar i längden delta i ett samtal där ens existensberättigande ifrågasätts, där ens mänsklighet inte erkänns?
Det är något som känns alltmer perverst och obehagligt i glappet mellan vad som diskuteras på exempelvis landets kultursidor (otrohet, dukning) och vad som sker i verkligheten (barn som går hungriga, folk med uppehållstillstånd som oroar sig för utvisning).
Jag menar inte att moralisera, jag är inte bättre själv. Jag blir bara alltmer äcklad, av mig själv och er andra.
Den italienske författaren Italo Calvino skriver i ”De osynliga städerna” om de levandes inferno, och hur man undkommer det. Det första sättet är att acceptera infernot och bli en del av det, till den grad att man inte längre ser det. Det är en bekväm, på många sätt logisk väg.
”Det andra sättet är riskfyllt och fordrar ständig uppmärksamhet och övning: att försöka lära sig känna igen vem och vad som mitt i infernot inte är inferno. Och hjälpa det att överleva och ge det utrymme”, skriver Calvino.
Jag tycker att vi i denna tid ska välja fattigdomen och hungern som fiende, och att denna fiende måste vara vänsterns och ingen annans
Ständig uppmärksamhet. Övning. Lära sig känna igen vem som är och inte är inferno. Det låter bra, men hur gör man det? Fienden måste definieras för att finnas. Det inferno som Mussolini skapade i Calvinos Italien var kanske lättare att förstå än det vi står inför idag.
Jag tänker att infernot är den lag som pekar ut fattiga som bärare av kollektiv skuld, och det förslag som gör att andra fattiga inte får vård. Jag tycker att vi i denna tid ska välja fattigdomen och hungern som fiende, och att denna fiende måste vara vänsterns och ingen annans. Den måste utmålas tydligt och klart, den måste bli skarp i konturen och möjlig att protestera mot.
Ett förslag till definition av inferno i tre punkter:
Inga barn ska gå hungriga i det här landet.
Ingen, inte heller den fattige, ska dömas för brott som någon annan begått.
Alla, även den fattige, ska ha rätt till vård.
Sedan den andra frågan, den om hur man håller sig levande. Ingen orkar kämpa hela tiden, mot allt. Hur väljer man sina strider, hur stannar man i världen? Den inre exilen är lockande för oss som har möjlighet välja den. Jag längtar själv efter skönhet, stillhet, vänskap, kärlek. Jag orkar inte alltid läsa de jävla tidningarna.
Mitt svar till mig och er är att vi får ägna oss åt de sakerna, att vi måste det. Men att vi också måste göra det andra.
Ett förslag till program för dagligt motstånd i tre punkter:
Hör av dig med uppmuntran till någon som kämpar, helst varje dag. Ställ dig bredvid henne.
Gå på ett möte som handlar om politik.
Protestera mot något, helst tillsammans med andra.
”Jag är bara en skådespelare”, ropar Hendrik Höfgen till sina vänner i teaterensemblen, till kommunisten, judinnan och de andra som snart ska försvinna. Det som sker är inte hans fel.
Det är inte hans fel. Ändå är det hans fel. Det finns inga andra. Det finns bara vi.