Sverige behöver en nystart efter coronan
Sprickorna i välfärdsstaten och i det ekonomiska systemet blev tydliga och måste åtgärdas
Hur ska samhället och världen bli efter corona? Nyligen har två stora utredningar lagt fram förslag för Sveriges framtid, den statliga Jämlikhetskommissionens En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46) och Stockholms handelskammares omstartskommissions Idéer för ett starkare Sverige.
Ute i Europa har diskussionen om livet efter pandemin börjat på allvar. Låt oss se på de lokala bidragen i ljuset av de tyngsta europeiska:
”Radikala reformer – som vänder om riktningen på de senaste fyra årtiondenas politik – behöver läggas på bordet. Regeringar måste acceptera en mera aktiv roll i ekonomin. De måste se offentlig service som investeringar snarare än kostnader, och söka efter sätt att göra arbetsmarknaden mindre otrygg. Omfördelning kommer tillbaka på dagordningen; de äldres och de förmögnas privilegier ifrågasätts. Politiska åtgärder som till nyligen betraktades som excentriska, såsom grundinkomst och förmögenhetsskatter, måste ingå i blandningen.”
”Först och främst kommer eran efter pandemin att föra in en period av massiv förmögenhetsomfördelning från de rika till de fattiga och från kapital till arbete. För det andra, covid-19 kommer sannolikt att ge dödsstöten åt nyliberalismen …”
Det första är ur en ledare i Financial Times (3 april -20). Det andra är skrivet av grundaren av World economic forum i Davos, Klaus Schwab, i en ny bok, Covid-19: The great reset.
Mot den här bakgrunden ter sig JK- och OK-rapporterna bleka och avslagna, båda uttryck för en självbelåtet välmenande överhet. Per Molanders lågmälda skarpsyn drunknar i ändlösa skolboksmässiga redovisningar, och förblir inte sällan outsagd.
Som till exempel påståendet att 2015–2018 justerades ojämlikheten med 0,007 Gini-punkter. Läsaren får själv räkna ut att Magdalena Anderssons jämlikhetspolitik, utan kvarnstenarna från Centern och Lobbypartiet om halsen, skulle behöva hålla på fram till 2067 för att återföra Sverige till 1980 års ojämlikhet.
I JK-rapportens idoga slentrianmässighet har pandemin aldrig ägt rum. Något försök att förklara intressanta frågor som varför medellivslängden minskar i fattiga kommuner eller hur det kom sig att Sverige haft den största ökningen av ekonomisk ojämlikhet i Europa görs inte. Förslagskatalogen är ett försiktigt lappande på skadorna från Persson- och Reinfeldt-tiderna. Obligatorisk förskola från tre år är en ”rekommendation”.
Av Stockholms handelskammare och dess kommissions ordförande Klas Eklund, en av den nyliberala gårdagens män, väntar man sig ju inte något nytänkande. Kontrasten mot den upplysta borgerligheten är ändå slående. Omstart betyder ju att göra samma sak igen. Klaus Schwab, däremot, talar om en great reset, en stor nystart:
”Att se misslyckandena och sprickorna i coronakrisens grymma dagsljus kan tvinga oss att handla snabbare i att ersätta misslyckade idéer, institutioner, processer och regler med nya bättre lämpade för nutida och framtida behov. Det är kärnan [essence] i den stora nystarten.”
Omstartskommissionens förslag är till stor del typiska för traditionell borgerlighet: sänkta skatter för de högsta inkomsttagarna, högre löner för de högavlönade och lägre för de lågavlönade, ”liberalisering” av hyresmarknad och anställningstrygghet. Fastighetsskatt föreslås dock.
Med nästan trumpsk fräckhet påstår Eklund: ”Vi vill bidra till ett Sverige som är inkluderande.” Det får väl tolkas som en önskan att Sverige ska innehålla både fattiga och rika.
Sammantagna uttrycker de båda kommissionerna en lycklig avsaknad av krismedvetenhet och institutionell självkritik.
Coronapandemin och dess biverkningar har blottlagt sprickor och felkonstruktioner i det svenska samhällsbygget som vi nu får en möjlighet att ta itu med, om vi har krismedvetenhet och framtidsfantasi. Grundläggande problem i åtminstone två stora institutionella komplex i det svenska samhället har tydliggjorts, välfärdsstaten och det ekonomiska systemet. Den har också gett ett nytt perspektiv på klassamhället.
Den svenska välfärdsstatens oförmåga, initialt, att hantera pandemiutbrottet överraskade världen. Den 19 augusti hade Sverige det femte högsta dödstalet i världen, 574 per miljon invånare, Norge 48 (Coronavirus worldometer). Huvudorsaken är uppenbarligen en misslyckad systemkonstruktion av kommunalisering, kommersialisering och frikoppling från sjukvården.
Klassamhället fick en ny strukturering under pandemin. Sex klasser blev plötsligt synliga
Likartade problem av uteslutning och ojämlikhet på grund av kommersialisering och kommunalisering har sedan länge konstaterats inom skola och sjukvård. Det nya pensionssystemet har visat sig användbart för storskaliga ekonomiska bedrägerier.
En fungerande välfärdsstat ska kunna ge alla sina invånare tillräckliga kunskaper och tillräckligt självförtroende för att kunna förverkliga sina liv. Mottagningen av flyktingungdomar har fallerat när mindre än hälften fått behörighet till någon gymnasieutbildning, och framväxten av beväpnade ungdomsgäng i flera lokalsamhällen hotar förstöra en betydande del av en hel ungdomsgeneration. Problemkomplexet hänger också ihop med rasistiska hinder, mer synliga under pandemin.
Hela den svenska välfärdsstaten behöver en ny konstruktion efter de senaste årtiondenas rivningar och utförsäljningar.
Sveriges plötsligt aktiemarknadscentrerade ekonomi från och med 1985, och välfärdsstatens underordnande under privata kapitalintressen skapade den i Västeuropa unika förmögenhetskoncentrationen och ojämlikhetsökningen.
Vilka förändringar i det ekonomiska systemet, regeringspolitiken och i relationen stat-näringsliv skulle behövas för en dynamisk ekonomi utan ojämlikhetens och exklusivitetens dynamik?
Hur ska full sysselsättning med goda jobb kunna utvecklas framöver?
Klassamhället fick en ny strukturering under pandemin, vars konsekvenser behöver utredas och bemötas. Sex klasser blev plötsligt synliga.
Överst vinnarna på krisen och de oberörda redan högt privilegierade: börsvinnare, ägare av e-handel, spelföretag med mera och de stora kapitalägarna och bolagsdirektörerna i alla branscher, den krisprofiterande borgarklassen.
En annan klass är den krisdrabbade och allvarligt bekymrade företagarklassen, mera småborgerlig än borgerlig, i besöksnäringar, kultur och underhållning, viss detaljhandel.
För det tredje, en stor del av mellanskikten, främst de övre, har haft en hygglig kris, arbetat hemifrån med vanlig lön.
Den nödvändiga tjänsteklassen, som föder, vårdar och skyddar de övre och andra klasserna, och deras föräldrar, däremot har haft en jobbig och riskfylld kris, med bibehållen inkomst.
Den permitterade och arbetslösa fasta arbetarklassen har fått ett betydande ekonomiskt avbräck, och avståndet till direktörerna har vidgats ännu mer.
Den sjätte och lägsta klassen är de som förlorat sitt levebröd, timanställda, gig-anställda, den postindustriella eller ”informella” arbetarklassen.
Lärdomar för organiserandet av en trygg och jämlik arbetsmarknad? För nästa epidemi? Sverige behöver en nystart!
<div data-tipser-pid="5edf7a029dac6e0001f25c4c" data-tipser-view="compact"></div>