”Vi blir ofta själva rädda för böckerna”
Lars Kepler om att skapa ihop som par och vad som skrämmer
Att skriva en roman ihop kan vara bättre än familjeterapi.
Det tror i alla fall makarna Ahndoril, det vill säga bokaktuella Lars Kepler.
- Det gör att vi har ett levande samtal hela tiden.
Deras hem är vitt, vitt, vitt. Och både Alexandra och Alexander framstår som känsliga och mycket vänliga personer. Det är en häpnadsväckande kontrast till deras böcker: Svarta, skrämmande, befolkade av människor utan moraliska gränser.
- Vi skriver om det som får våra hjärtan att slå, vi blir ofta rädda själva. Jag har alltid mardrömmar någon gång under skrivprocessen, säger Alexandra.
”En ordentlig resa”
Deras senaste kriminalroman ”Stalker” rymmer en allmänmänsklig skräck: Att vara bevakad, att någon okänd ska ta sig in i ens hem.
Precis det var Alexandra med om som ung.
- Jag bodde ensam i en lägenhet när jag vaknade av att en man stod i mitt sovrum och stirrade på mig. Jag rusade upp och skrek, rasande, och lyckades få ut honom. Det var ren instinkt, men efteråt var jag som en trasa.
”Stalker” är deras femte kriminalroman som Lars Kepler. Även här finns kommissarie Joona Linna med, som en god, tilltufsad ledsagare bland ondska, droger och våld.
Måste en del scener vara så otäcka, vill ni skrämma livet ur läsarna?
- Ja, vi vill inte skriva små fjuttiga historier, utan ta med läsarna på en riktig tur, förklarar Alexandra.
- Det skrämmande hör till, säger Alexander. Det är som att gå på tivoli - vid en viss ålder känns inte Nyckelpigan så läskig längre. Vi vill ta med läsarna på en ordentlig resa, och nu behövs det lite höjd och fart. Men vi har också ett kontrakt med läsarna: Det måste lösa sig på slutet.
Fick överge prestigen
Böckerna har blivit stora framgångar. Om paret ville skulle de ha råd att återgå till sina egna, smalare - mindre säljande - litteraturprojekt igen.
- Vi kan ta paus från Kepler när vi vill, men det är så roligt att skriva tillsammans, säger Alexander.
Alexandra håller med:
- Jag älskar när det blir helt tyst och vi bara sitter och jobbar, det är en så härlig stämning.
Vad händer om ni blir oense?
- Då pratar vi om det tills vi hittar en lösning.
Svårast var det innan pseudonymen Lars Kepler tagit form, berättar Alexander:
- Vi ville ha ett nytt namn och en ny genre. Men innan vi kom igång ordentligt tog det ett tag att överge vår prestige och att sluta med att försvara vår egen respektive stil.
”Vi är väldigt lika”
Ahndorils har varit ett par i 22 år, och gifta i tjugo. De har tre döttrar tillsammans. Det är omöjligt att undvika frågan:
Tröttnar ni inte på varandra av att också jobba ihop?
Båda skrattar.
- Nej, även om det låter konstigt.
- Och vem vet om äktenskapet skulle hållit om bara en slagit igenom och börjat åka på PR- resor utomlands? funderar Alexandra.
Är ni tvillingsjälar?
- Det är vi nog, säger Alexander. Vi kan fortfarande bli överraskade av att vi är så väldigt lika, vi är till exempel vänsterhänta, har gröna ögon och nästan samma namn. Och samma fobier.
Båda börjar prata om vad som är viktigt i deras äktenskap: Respekt, rättvisa, tillit, jämställdhet. Att vara tillsammans mycket. Och skrivandet - förstås.
Fråga från Lena Andersson
...som intervjuades i förra veckan.
Vad är viktigast vid skrivandet av en kriminalroman, alltså något som skiljer den från skrivandet i andra genrer?
Att gåtorna får sin lösning, man kan inte lämna läsaren utan svar. Den känslomässiga investeringen ska precis som karaktärernas vägval skördas före slutet.