Polisen har inte lärt sig någonting
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-11-30
Dan Josefsson: Det här är en repris av fallet Osmo Vallo
I helgen sände Sveriges radio dokumentären Död i slutet rum, av Ekots grävreportrar Bo-Göran Bodin och Daniel Velasco.
Det är ett nytt Osmo Vallo-fall de avslöjar.
Den 10 december förra året stormade fem poliser in i ett rum på en sluten psykiatrisk avdelning i Västerås och misshandlade den i psykos nyligen insjuknade 28-årige ingenjören Sinthu Selvarajah.
Han levde ett välordnat liv, hade just fått flickvän och var på väg att få ett chefsjobb på ABB. Men Sinthu led också av en bipolär sjukdom. Kvällen innan hade han körts till sjukhuset av vänner som märkte att han var på väg in i ett maniskt skov.
I dokumentären får vi följa hur Sinthu skrivs in för tvångsvård. På kvällen ett dygn senare är han allvarligt psykotisk och vid halv 19.30-tiden börjar han slåss med personalen.
Tumulten leder till att han blir instängd i ett tomt patientrum.
Polis rycker ut till avdelningen, och därefter går allt mycket fort. På två minuter bestämmer de sig för att storma rummet. Poliserna kastar sig över Sinthu och tömmer tre flaskor pepparsprej i hans ögon.
Utifrån korridoren blir sammanlagt tre vittnen, varav en är läkare, vittne till att poliserna sitter på Sinthu när han ligger på mage. De ser också att en civilklädd polis, som tillhör en särskild insatsstyrka, trycker ner sitt knä mellan Sinthus skulderblad. Han använde därmed det förbjudna så kallade ”dödsgreppet” som dödade Osmo Vallo vid ett polisingripande 1995.
Likheterna med fallet Osmo Vallo slutar dock inte där. Efter att ha överlämnat den livlöse Sinthu till personalen – hans hjärta står still och han andas inte – håller poliserna möte. När de senare förhörs förnekar de enhälligt att någon av dem suttit på Sinthus rygg. Dödsgreppet har inte använts och de vet inte varför Sinthu dog.
Det är chefsåklagare Lena Lithner som leder förundersökningen. Mycket talar för att hon fuskar lika grovt som hennes kollegor gjorde efter Osmo Vallos död.
Lithner låter bli att förhöra flera personer som bevittnade vad poliserna gjorde. Bara ett av vittnena som såg in i rummet förhörs – läkaren – och han beskriver att polisen använt dödsgreppet. Men åklagare Lithner ignorerar det vittnesmålet och låter inte rättsläkaren som obducerar Sinthu ta del av uppgifterna.
Obduktionen visar i stället att dödsfallet är en olyckshändelse; Sinthu har råkat få ner maginnehåll i lungorna och kvävts. Precis samma undansmusslande av centrala vittnesuppgifter bidrog till att den första obduktionen av Osmo Vallo ledde till felaktiga slutsatser.
I dokumentären beskriver upprörda vittnen hur polisen använde ett extremt övervåld. Det är ett mycket skakande reportage. Men för oss som minns det eviga trixandet kring Osmo Vallo är det nästan lika upprörande att se åklagarmyndighetens reaktion på Ekots avslöjande. Det är som att man inte har lärt sig någonting alls av historien om Osmo Vallo.
Bodin och Velasco har två nya vittnen som såg vad polisen gjorde, och dessutom tre rättsläkare som enhälligt avfärdar att Sinthu skulle ha kvävts av maginnehåll i lungorna. Därtill avslöjar de att Sinthu dog med en stor blodutgjutning under huden mellan skulderbladen, just där vittnena säger att polisen pressade ner sitt knä.
Med anledning av detta vill de intervjua chefsåklagare Lena Lithner, och fråga hur det kan komma sig att hon i våras lade ner förundersökningen med motiveringen att det inte fanns någonting som talade för att poliserna suttit på Sinthus rygg.
Lena Lithner vägrar dock ställa upp på en radiointervju. Hon säger att hennes nedläggningsbeslut står fast. Men bara ett dygn efter samtalet återupptar hon plötsligt den sedan ett halvår nedlagda förundersökningen. Hon motiverar detta med att sjukhuset i Västerås publicerat en rapport om Sinthus död, en rapport som hon påstår innehåller ”nya uppgifter”.
Jag vet dock att åklagare Lena Lithner inte talar sanning. Rapporten hon hänvisar till släpptes redan i mitten av maj och hade därför funnits tillgänglig i fem månader när Lithner fick intervjuförfrågan av Ekots reporter. Den innehåller bara en enda mening om polisens agerande mot Sinthu: "Då polisen övermannat patienten och dörren öppnas finns uppgift om att flera poliser sitter på honom för att få honom lugn."
Det måste vara den uppgiften som Lithner vill få oss att tro är ”ny”. Men det är den inte alls. En läkare vittnade ju faktiskt om att poliserna suttit på patienten – men Lena Lithner valde att strunta i hans vittnesmål.
Det verkar faktiskt som att Lithner lade ned förundersökningen trots att hon visste att polisen mycket väl kan ha orsakat Sinthus död, och att hon blixtsnabbt återupptog förundersökningen då hon insåg att mörkläggningen var på väg att avslöjas.
Som om inte detta är allvarligt nog gick Lena Lithners chef, överåklagare Mats Åhlund, på fredagen ut med ett pressmeddelande där han på ett arrogant sätt avfärdar alla avslöjanden som Sveriges radio gjort om Sinthu Selvarajahs död: "Åklagarens beslut och åtgärder ifrågasätts ofta alldeles oavsett innehållet i dessa."
Så låter det när åklagarmyndigheten 2015 avfärdar ett avslöjande om rättsröta.
Osmo Vallo-affären var en långdragen och för svenskarnas tilltro till rättsväsendet djupt destruktiv uppvisning i hur polis, åklagare och rättsläkare fuskade med utredningar och riggade rättsintyg för att hindra att poliser ställs till svars för sina handlingar.
Det var först vid den tredje obduktionen, gjord tre år efter hans död, som dödsorsaken avslöjades: trubbigt sammanpressande yttre våld mot bröstkorgen som resulterade i fyra brutna revben och andnings- och hjärtstillestånd.
Mycket talar för att rättsväsendets representanter försökt mörka omständigheterna kring Sinthus död också.
Ekot avslöjade alltihop, och den till synes i panik återupptagna förundersökningen pågår fortfarande. Att den utredningen leds av samma åklagare, Lena Lithner, som så sent som i våras friade poliserna från alla misstankar gör mig livrädd.
Dan Josefsson
