De slåss för oss allihop
Ulrika Stahre om hamnarbetarkonflikten i Göteborg
När människor protesterar mot orättvisor, eller över huvud taget organiserar sig, möts det inte alltför sällan av klappar på huvudet. Gula västarna vet inte sitt eget bästa, och de hamnarbetare som är organiserade i Hamnarbetarförbundet, i stället för LO-knutna Transport, klappas på huvudet. De har ju fått ett avtal, och de måste också kompromissa, sägs det.
Kompromissen, som arbetsgivarsidan så fräckt föreslår, är ett avtal där rätten att förhandla lokalt undantas, och, ännu mer förskräckande, rätten att driva missförhållanden vidare till Arbetsdomstolen. Varför skulle en fackförening med någon grad av stolthet gå med på en sådan sak? Att strejken nu genomförs är inte ett dugg förvånande.
När hamnarbetarkonflikten startade i Göteborg spreds rykten om ohemula lyxkrav. Frågan är vilka rykten som kommer att spridas nu. Men värre är arbetsgivarsidans åtgärd att sparka ut skyddsombud som utsetts av Hamnarbetarförbundet. En åtgärd som riskerar att skapa farligare arbetsplatser – som om det skulle vara något som saknas – och dessutom väcker principfrågan om ett fackförbunds rätt att organisera medlemmar och tillvarata deras intressen.
I nuläget förvägras Hamnarbetarförbundet den rätten. Det innebär att kampen som nu förs är en kamp för alla arbetstagare. Därför är det extra sorgligt att LO i den här frågan mer framstår som en extra motpart i stället för det man skulle kunna vara.