Att skilja på folk är det hetaste som finns
Idag är segregationen humor på SVT
För att humor ska slå måste den säga nåt om folksjälen. När Lena Nyman spelade packad h*ra på Berns med Hasse och Tage på 70-talet rev det ner skratt i en kontext av ett prudentligt Sverige. Systembolagets monopol var bara toppen på isberget av märket Blåvitt, Konsum och kösystem till gulliga statliga posten.
Idag skulle man finna Lena Nymans roll beklaglig. Den skulle ha ett stråk av mörker, med en nästan politisk underton. Utan folkhemmets curlande skulle man behöva sälla henne (det var Edith Piaf Nyman spelade) till massan av förlorare i en värld, så hård och kantig att man sticker sig på den och dör?
När Killinggänget två decennier senare sändes ut på SVT var Gud död. Folk var mätta. Popkulturen hade blivit finkultur. Det fanns inga strider att vinna mot 40-talistgenerationen – de höll med om allt – förutom att det kanske hade varit kul om EN kvinna hade fått vara med och skoja. Och på 90-talet kom en ny våg, en reaktion på orättvisan mellan könen och letade sig ner ända till nöjessegmentet. Älskade gubbslem och Fröken Sverige-aktioner.
Underhållningens essens ligger i skillnaden. Eller idén om skillnaden. Det är mörkt.
Feminismen är ett kärt gammalt minne att se tillbaka på. Den är en ism, vital att diskutera när Sverige inte hotas av fascism, vilket det gör nu. SD är större än Moderaterna och SD har sitt förflutna i nazismen. Inte för hundra år sedan, utan ungefär när Killinggänget var stora. Men Bevara Sverige Svenskt var inte ens med i en sketch. Rassar var för perifera, ett slags landets byfånar. Vitt slödder! Det hade varit att sparka neråt. Inte som idag.
Nu är det nya tider. Eller ja, samma tider som för hundra år sedan i vårt dumma cirkulära tidevarv där det mest utmärkande för mänskligheten är att aldrig lära sig av sina misstag, utan tvärtom bli nostalgisk över dem och upprepa dem som en hommage.
Nu när nya humorprogrammet IFS – invandrare för svenskar visas i rutan säger det något som inte kunnat sägas på länge: Karen-figurer och SD-män är nya Konsum, nya normen. Därför går det att göra ett sånt program idag som dessutom är kul. Underbara, skickliga komiker, med charm och snabba svar. De glittrar! De ska ha tack för god prestation.
Men IFS-frågesporten säger likväl något om var vi är. Humorn är möjlig för att klyftan mellan ”svennen” och ”invandraren” är så hajpad. Gapet är uppblåst.
Hela programmet bygger på skillnaden mellan vit, (rik) svensk med namn som Sara och Gustaf och den andre, mörkermannen, som gjort intrång med konstig skit och flummig mat och helt sicka traditioner. Men det finns ingen skillnad. En svenne från Iran är otroligt lik en svenne från Örebro. Städandet. Grillandet. Tv-tittandet. Toffelbärandet. Sentimentaliteten.
Jag ska inte fortsätta rada upp mänskliga egenskaper. Alla vet vad en människa är. Jag säger bara att det är typiskt det kommer just nu. Då trenden att skilja på folk och folk är den hetaste som finns. Humorn är möjlig för att segregationen är så stor. Det som brukar kallas polariseringen. Det binära förhållandet med en part på ett håll och en på ett annat. Så skulle denna treplus-text vara slut.
Men så läste jag att det inte stämmer, segregationen är inte stor. Eller den är det, men inte hudfärgssegregationen, utan den socioekonomiska. Inkomstklyftorna i landet har ökat sedan 90-talet. Boende och levnadsstandard. Precis som för hundra år sedan. Tolka mig rätt, men jag blev glad. SD visar sig vara ännu mer av ett luftslott. Jag blev också uppåt för att det verkligen verkar stämma att en omfördelning av medlen är det enda som går att sätta emot den agendasättande rasismen, för det var aldrig blattar, det var pengar.