Klaustrofobi ur barnens och bögarnas perspektiv
Ett visst mått av isolering förändrar ens blick
Den som på grund av omständigheter varken vill trängas eller ”trängas” kan gå på Göteborgs filmfestival hemma, i år igen. Men till skillnad från förra årets stillsamma festival med ett mindre antal filmer och en hel del på förhand emotsedda premiärer, bjuder årets festival på ett smalare utbud online jämfört med den festival som kan ses på plats.
Känslan av att missa något är stark och sann.
Känslan av att ett visst mått av isolering förändrar ens blick är lika tydlig.
För vad har en film som utspelar sig i stort sett enbart på en skolgård gemensamt med en film om homosexualitet i efterkrigstidens Österrike? Jo, det klaustrofobiska perspektivet.
På årets festival dröjer sig ett par filmer i perfekt definierade rum: Belgiska Laura Wandels Playground, österrikiska Den stora friheten, regisserad av Sebastian Meise, och delvis även Ylva Forners filmatisering av Kristofer Folkhammars roman Magisterlekarna, där miljön är ett internat och där det leks med instängdheten – den betonas genom ett akvarium, lättas genom ett annat slags vatten, i en simhall.
Playground är en fascinerande film som mycket konsekvent använder sig av barnens perspektiv. Kameran rör sig på låg höjd, zoomar in på barnen och lämnar de vuxna till någon sorts statistroller. Vuxna som har makten men inte tycks göra något av den. Klasstrukturer och hierarkier följer med in i barnens värld i en film som aldrig kantrar mot enkla dramatiska poänger.
Den kraftigt begränsade platsen – inomhus eller utomhus i skolan – är logisk sett till filmens tema och det är upp till betraktaren att själv fylla i de luckor som finns efter egen fantasi. Detsamma gäller fängelsedramat Den stora friheten, vars titel svär mot miljön. Vi befinner oss i fängelse mesta delen av tiden, i en efterkrigstid i förändring. Huvudpersonen Hans Hoffman fängslas för att ha haft sex med män och lär sig hantera fängelsets oskrivna och skrivna lagar.
Inte heller här faller filmen ner i de vanliga klyschorna och den stora dramatiken. Men fängslade är vi, bortsett från de scener från en allt friare bögkultur som ringar in filmen – från inledningens anonyma sex på offentlig toalett till avslutningens källarsexklubb.
Iakttagelsen att ett par festivalfilmer är koncentrerade till rummets, om än inte tidens, enhet, bygger möjligen på en sorts identifikation, att söka det man känner igen sig i. Det bottnar en hel del i den känsla de flesta av oss har utvecklat de senaste åren.
Men faktum är också att själva filmtittandet, i salong eller hemma, är ett pendlande mellan gemenskap och ensamhet, socialt och isolerat.
Det är knappast en slump att Göteborgs filmfestivals reklamjippon på senare år koncentrerat sig på det senare: det har varit möjligheten att se Aniara instängd i en kista, eller att sitta ensam i en fyr och se festivalen online.
I år är greppet masshypnos. Göteborgs-Postens skribent Jonathan Bengtsson beskrev den lulliga och, ja, lite instängda känslan i en text häromdagen. Att vara på samma plats, på samma film, men ändå på helt skilda planeter på grund av hypnos – visst är det en hårdragen version av ett samhälle som är splittrat i atomer.
Men när många av oss sitter var och en för sig, hypnotiserade eller ej, så kan vi åtminstone rösta. Göteborgs filmfestival har sedan länge en omröstning som korar publikens favorit, men i år kan man också delta i Lux – Publikpriset för europeisk film. Priset delas sedan 2020 ut av Europaparlamentet och European Film Academy i samarbete med Europeiska kommissionen och Europa Cinemas. Tre filmer är nominerade, förutom redan nämnda Den stora friheten även bosniska Quo Vadis, Aida?, i regi av Jasmila Žbanić, och den danska animerade dokumentären Flykt (som båda visades på förra årets festival).
Avsikten med sådana här projekt är inte bara att lyfta europeisk film, det är också att skapa europeisk samhörighet (nota bene inte bara inom EU). Kriget på Balkan och folkmordet i Srebrenica är tveklöst ett europeiskt trauma, liksom oförmågan att förstå tusentals flyktingöden, som berättelsen om en utdragen flykt från Kabul till Danmark. Flykt borrar sig in i en ung flyktings psyke, blandar animationer i olika stilar och dokumentära inslag och skapar inte bara en ruskigt spännande och delvis sorglig historia – Jonas Poher Rasmussens film är också ett vänporträtt, ett gemensamt sökande i en livsberättelse som rymmer skuldkänslor och rädslor.
Alla tre filmerna visar att det går att vara angelägen utan att bli storvulet patetisk.
Flykt kunde ses på Folkets Bio tidigt i höstas, och nu är den digitala visningen på Göteborgs filmfestival öppen festivalen ut. Detsamma gäller Quo Vadis, Aida?, en film som framför allt skildrar ett före, och ett efter, folkmordet. Tolken Aida befinner sig nära den FN-bataljon som misslyckades med sitt beskyddande uppdrag. Hon blir ett mycket inblandat vittne, en ställföreträdare som drar in betraktaren i det skede som blir ostoppbart.
Nu kan man tro att Lux-prisnomineringarna endast rör sig i traumarummet. Så är det inte riktigt. Filmer som skildrar konflikter med vardagens och detaljkänslans lätta hand kan aldrig reduceras till sina teman och motiv. Alla tre filmerna visar att det går att vara angelägen utan att bli storvulet patetisk.