Älska – eller bli en hummer
”The Lobster” Cannesfestivalens stora kärlekshistoria
CANNESFESTIVALEN Den effektsökande fransmannen Gaspar Noé får ursäkta – trots att hans pornografiska 3D-drama fått titeln Love lär en annan film bli ihågkommen som Cannesfestivalens stora kärlekshistoria.
För i The lobster fortsätter Giorgos Lanthimos att hitta udda men avslöjande vinklar på våra nära relationer. Det är Dogtooth-regissörens första engelskspråkiga film, men Lanthimos återanvänder både skådespelare och absurdismer från sina tidigare filmer.
Filmen utspelar sig i en värld där tvåsamhetsnormen blivit lag. Såväl änkor som nyseparerade inackorderas på ett hotell och får 45 dagar på sig att finna en ny partner. Ungefär som Paradise hotel – med skillnaden att överblivna singlar i The lobster förvandlas till djur.
Livet blir inte heller lättare för dem som lyckas rymma och hänvisas till skogsbaserade singelfundamentalister som bestraffar sexuell närkontakt med kniv.
Lanthimos har en sällsynt förmåga att dra fram förtryck i ljuset genom att låta olika tankesystem härja fritt. I Dogtooth handlade det om familjens helgd, och hur långt vi ska gå för att försvara den, medan kontrollbehovet i The lobster drivs av rädslan för att bli övergiven. Talande nog paras singlarna ihop efter minsta gemensamma lyte. För inte skulle en som läspar lämna en annan läspare?
Som vanligt hos Lanthimos finns det dock människor som gör utbrytningsförsök och mörkret till trots präglas hans filmer av en barnslig längtan om att uppfinna världen på nytt. De romantiska hjältarna i The lobster vill älska, men inte av skräcken för att bli en hummer. Det är lika rimligt som vackert.
