Sveket mot hundra års klasskamp
Magnus Marsdal om danska socialdemokraternas asylpolitik: Något för Jimmie Åkesson att sträcka sig efter
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2019-07-16 | Publicerad 2018-02-12
De danska socialdemokraternas partiordförande har gett Jimmie Åkesson något att sträcka sig efter. Mette Frederiksen vill avskaffa rätten att söka asyl i Danmark, eftersom människor som inte är västerlänningar ”pressar vår välfärdsmodell”. Kan Stefan Löfven tänkas komma fram till samma slutsats?
Jag tror inte Löfven önskar sig dit. Det gjorde nog inte Mette Frederiksen heller. På samma sätt som danskarna inte har önskat sig större ekonomisk olikhet, och ändå har den ökat konstant sedan 1990-talet. De välmående lever tio år längre än de lågavlönade, social dumpning strömmar in över Danmarks gränser, barnfattigdomen har ökat med 28 procent på ett år.
Den ökade otryggheten, som hemsöker arbetsliv och samhällsliv i land efter land, hänger samman med att efterkrigsårens socialdemokratiska förförståelse kring ekonomi och arbetsliv har brutit samman. De har gradvis blivit borträngda av nygammal marknadsliberalism. Den intensifierar konkurrensen på alla områden och ökar de otrygga anställningarna. Det är samma ideologi som skrotar idén att gemenskap fungerar, till fördel för mantrat om ”individens eget ansvar”. Till exempel ansvaret att säkra din egen pension.
”Efterkrigsårens socialdemokratiska förförståelse kring ekonomi och arbetsliv har brutit samman”
Det svåra för de socialdemokratiska ledarna är att de är svurna till EU:s inre marknad, som är den viktigaste pådrivaren i vår del av världen för just den här processen. När social dumpning över landsgränserna undergräver de villkor som vi har kämpat för i hundra år och otryggheten brer ut sig i arbetslivet, står de socialdemokratiska partierna utan möjlighet att formulera vad som är det egentliga problemet. Det kan ju inte vara EU.
Så har problemformuleringsprivilegiet, som arbetarrörelsen kämpat sig till under 1900-talet, tagits över av andra. Medan EU-glada social-demokrater har varit på akademiska seminarier om ”globalisering”, har främlingsfientliga högerpopulister tecknat en övertydlig fiendebild av ”de främmande”.
Den som vinner kampen om problemformuleringen, vinner vanligtvis kampen om lösningarna. För hundra år sedan såg staten arbetslösheten som ett personligt tillkortakommande. Nöd och kriminalitet i de fattiga stadsdelarna var uttryck för egenskaper hos de boende. Arbetarrörelsen kom med en konkret analys som sa att arbetslöshet och exkludering först och främst är ett samhällsproblem. I stället för straff, disciplinering och polisutryckningar, blev lösningarna social bostadsplanering, a-kassa och en politik för full sysselsättning.
Nu är de danska socialdemokraterna på väg åt ett annat håll. I likhet med högersidan, talar partiet om de fattigaste stadsdelarna i Danmark som ”getton”. Begreppet ”getto”, i likhet med ”parallellsamfund”, antyder att problemen i de här stadsdelarna kan skyllas på de människor som bor där.
På den danska regeringens officiella ”getto-lista” står bostadsområden som är ofördelaktiga på fem punkter: Arbetslöshet, fattigdom, låg utbildningsnivå, andel dömda eller andel med boende från länder som inte räknas till västvärlden. Men det är inte getton, i betydelsen etniskt homogena områden där en bestämd grupp önskar att avsöndra sig från samhället. Det är etniskt sammansatta stadsdelar, som många av de boende vill flytta från så snart de har råd. Dessa områden är inte orsaken, utan konsekvensen. De skapar inte kapitalismens arbetslöshet, men samlar människor som arbetsmarknaden inte vill ha.
”Har inte detta samma klang som den traditionella nedlåtenheten i hur konservativa alltid har pratat om arbetslösa?”
Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen kommenterar den låga sysselsättningsgraden i dessa danska områden med att det finns ”många med icke-västlig bakgrund, som inte bidrar med särskilt mycket, dessvärre.” Det säger lite om vilken definitionsmakt Dansk folkeparti har vunnit, när Frederiksen nu utropar integrationen av ickevästliga invandrare till ”den största utmaningen i det danska samhället”. Den socialdemokratiska analysen är att dessa ickevästliga människor ”pressar vår välfärdsmodell, vår jämlikhet och vårt sätt att leva”.
Lösningarna är lika moderna som analysen: Ta socialbidraget från invandraren som inte inställer sig till 37 timmars pliktavtal varje vecka. Avskaffa asylrätten i Danmark. En fördel med den här politiken, är att politikerna kan visa handlingskraft utan att frukta repressalier från flyktingarna. Lika enkelt är det ju inte med EU-kommissionen.
Sverige är inte Danmark. Löfven är definitivt inte Frederiksen i sitt sätt att tala om problemen med segregation. Men när han nu lyfter ”integration” och ”lag och ordning” som de viktigaste valfrågorna framstår det som ett steg i riktning mot den danska strategin. Det finns alternativ.
”De” saknar arbetsmoral. ”De” utnyttjar systemet. Vi har inte råd med dem, när de håller på som de gör, de knäcker vår välfärdsstat! Har inte detta samma klang som den traditionella nedlåtenheten i hur konservativa alltid har pratat om helt nordiska invånare, när vi är arbetslösa, när vi har sjukpenning eller går på försörjningsstöd?
I igenkännelsen – en glimt av gemensamma motståndare – gror en solidaritet som, kanske, kan vinna folkflertalet för en progressiv samhällsförändring, såsom vi gjorde på 1900-talet. Men socialdemokraternas ledare är inte riktigt där. I alla fall inte de danska.
Magnus Marsdal
Översättning: Åsa Linderborg
Magnus Marsdal är chef för den norska tankesmedjan Manifest och författare till Frp-koden, om norsk högerpopulism.