Snillen, smak – och trauma
Inga-Lina Lindqvist tar pulsen på krisande Svenska Akademien – institutionen som alltid låtsas som det regnar
Hur mår Svenska Akademien?
Bilden av sammanbiten ständig sekreterare Sara Danius som talar med pressen under ett paraply i gatlyktornas sken, kolliderar våldsamt med hennes självsäkra och torrskodda uppenbarelse då hon på ett exakt klockslag öppnar den ikoniska dörren och tillkännager årets Nobelpristagare i litteratur.
Vilket trauma förbinder dessa två motiv: utomhus och utsatt respektive inomhus och beundrad?
Svenska Akademiens liv har faktiskt inte alltid varit präglat av skandaler.
Kung Gustav III instiftade institutionen 1786 ”till Svenska Språkets stadgande ock upodlande”. Syftet var att med snille och smak slå vakt om vältaligheten och den svenska skaldekonsten vilket ledamöterna ägnade sig åt med stillsam entusiasm och stora framgångar. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) liksom Svenska Akademiens ordlista (SAOL) är strålande exempel på detta arbete.
Visst fanns det sprickor och underlag för framtida risker. Stiftaren murade in en orimlig förväntan i fundamentet. Verksamheten förmodades vara både apollonisk och dionysisk, både lärd och leklysten.
Arvet efter detta syns i dag i de hemliga sammankomsterna, som liknar barns kurragömmalek, men även i hur man leker detektiv med hemlighållandet av Nobelpriskandidater. Barnets lekfullhet ska samsas med vuxenansvar för stora summor pengar.
Kemisten, ingenjören och uppfinnaren Alfred Nobel instiftade genom sitt testamente 1895 fem olika pris. Han hade uttryckt vilka institutioner som skulle utdela dem och var tydlig med ett villkor som uppfattades som provocerande av den nationalistiskt sinnade samtiden, nämligen att ”den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej”.
Nobels val av litteraturprisets utdelare föll på Svenska Akademien.
Reaktionen på detta var ingalunda ett entydigt jubel.
Socialdemokraten Hjalmar Branting, som sedermera fick motta fredspriset, kritiserade initialt valet av Svenska Akademien med hänvisning till att insti-tutionen var omodern och konservativ. Akademien i sin tur hade starka tvivel på att de, som i sitt uppdrag hade fokus på det svenska språket och skaldekonsten, över huvudtaget skulle kunna närma sig eller bedöma utländsk litteratur. Först i juni 1900, fem år efter att testamentet skrevs, fullbordades arbetet med Nobelstiftelsens stadgar. Svenska Akademien startade med en rejäl inköpsrunda av utländsk litteratur, vilket blev grunden till Nobelbiblioteket.
Trauman behöver inte vara spektakulära. Att komma ut till någonting helt okänt och oprövat kan vara nog så skrämmande och traumatiserande. Svenska Akademien gick från tryggheten i att vara ett nött, inhemskt inventarium till att plötsligt stå till svars inför hela världssamfundet.
Den som intuitivt och på sitt sätt profetiskt synar bluffen är August Strindberg.
Det sunda och logiska sättet att hantera smärta och oro är att möta känslan och dela med sig av vad man känner. Och det är här som Svenska Akademien i stället stänger av, isolerar sig, överger sig själv och anpassar sig till det som förväntas.
Den som intuitivt och på sitt sätt profetiskt synar bluffen är August Strindberg.
År 1910 kastar han in en litterär granat mot etablissemanget med sin artikel ”Faraon-dyrkan” och startar den maffigaste kulturdebatten i Sveriges historia, känd som Strindbergsfejden.
Strindberg riktar sina skarpaste angrepp mot två nationalhjältar: diktaren Verner von Heidenstam och upptäcktsresanden Sven Hedin. Svenska Akademien, enligt Strindberg en ”löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen”, får sig många slängar av sleven. Två år senare inträffar en oväntad final då Heidenstam och därefter Hedin väljs in bland De Aderton. Formellt ser det ut som den konservativa falangen avgår med segern men alltför ofta blir samtidens uppenbara vinnare blott framtidens förlorare.
När Erik Axel Karlfeldt tillträder som ständig sekreterare 1912 påbörjas en oåterkallelig modernisering av akademien som bland annat får sin första kvinnliga ledamot, Selma Lagerlöf. Men skadan är redan skedd.
Traumat kamoufleras men läks aldrig ut ordentligt. Den införlivade konflikten kan ta sig uttryck i ett ilsket utåtagerande eller en inåtvänd kamp för kontroll.
Knut Ahnlund lämnade sin stol inte mindre än tre gånger.
Aggressiva och skrikiga brösttoner kan plötsligt komma inifrån institutionen och ledamöterna kan låta som tuppande förortskillar, fast i frack. Poeten Li Li fick 2012 uppleva hur Göran Malmqvist i ett brev till Per Wästberg kallade Li Li för ”en ond människa” och hotade med att ”förgöra honom som man krossar en lus med tumnageln”.
Utfall varvas med självömkan. Knut Ahnlund lämnade sin stol inte mindre än tre gånger. Hans schismer med de ständiga sekreterarna kulminerade efter att Elfriede Jelinek fick priset 2004. Ahnlund skrev att detta ”ödelagt utmärkelsens värde för överskådlig framtid”. Uppenbarligen tillmätte han priset ett värde som kunde ödeläggas, vilket är i sig en form av illusion.
Reaktionerna på Bob Dylans hjärtlösa avvisanden av Svenska Akademiens närmanden bekräftade bilden av en institution som saknade självkänsla – man drog sig undan.
Överlevnadsstrategierna har förstås ett syfte, både för individer och för institutioner. Villkoret för existensen blir att fylla en funktion, upprätthålla en illusion av det förväntade. Man avvisar och sviker av rädsla för att själv bli sviken. När jag tänker på Lotta Lotass, vars stol nummer 1 har stått tom i två år, häpnar jag över ett sammanhang där en kompetent medarbetare går ifrån sitt uppdrag och ingen sträcker sig efter henne. I en intervju med Borås tidning (26 nov) berättar Lotass att hon ”var väldigt glad för allt det spännande och roliga arbete man som ledamot fick uträtta, men världen runt ikring var mig mycket främmande.”
Och det är här jag får en nyckel till förståelsen av skandalen som utspelar sig framför öppen ridå i detta nu.
Obehandlade trauman leder till att man stänger av eller gömmer de känslor som man inte klarar av att möta och ta hand om. Det kan mycket väl vara så att Svenska Akademien slutligen har nått sin personliga botten.
Men det kan också vara så att bilden av den ständiga sekreteraren utomhus i regnet är en hoppfull symbol av hur man lämnar isoleringens illusion – med risk att skämma ut sig men också med förtröstan om att hitta tillbaka till gemenskapen.