Ett familjefixerat stjärnporträtt
Ulrika Stahre: Livet som artist hamnar i skymundan i filmen om Monica Z
När Tom Alandh attackerar filmen Monica Z för att baktala Monica Zetterlunds far, har han både rätt och fel. Fel, för att filmen är fiktion, löst, mycket löst, baserad på Zetterlunds liv. Fadersfiguren, den ängslige patriarken, finns där som symbol, för att kunna skapa den större berättelsen som både handlar om generationskonflikt och individuell frihet. Men skildringen av honom är kantig, svartvit, hård. Och om filmen inte blir något annat än en felaktig utsaga så blir felen så mycket tydligare.
Detta något annat är i första hand konstnärsmyten: berättelsen om skapandet, förverkligandet. Att nå drömmarna. Hur en människa kan satsa uppåt även om riskerna är stora. Filmens Monica går sönder, men vinner allt hon vill ha. Och hon återkommer som fågeln Fenix när hon gifter sig - filmens final och triumfartade slutackord.
Familjetemat är filmens största budskap. Vi lever på många sätt i en familjefixerad tid. Det räcker att se vilka frågor som diskuteras politiskt, hur många böcker som kretsar kring (medelklassens) familjeliv och möjligheter, hur många filmer som berör relationer. Monica Z är här inget undantag. En av de mest kända sångerskorna i Sverige, med kontakter i hela kulturvärlden, skildras i filmen främst som dotter och mamma. Och oavsett vad man tycker om slagsidan, är det ett ämne som kräver mer finkalibrering än vad filmskaparna lyckats med. Därför är jag böjd att ge Alandh delvis rätt.