Biblioteksstöket har uppenbara lösningar
Alla säger sig älska biblioteken – så satsa på dem då
Finns det en sak som alla tycks vara överens om i den biblioteksdebatt som regelbundet återkommit de senaste åren, är det att de är oersättliga och oerhört värdefulla. Nästan heliga. Alla prisar bibblan.
Biblioteksdebatten blir trots det ofta en arena för kulturkrig, en projiceringsyta för migrationsfrågan, där det implicita budskapet är att fattiga och invandrare inte kan bete sig och att vi borde stänga gränserna. Men i stället för som slagträ i andra diskussioner finns goda skäl att låta samtalet om bibliotekens roll fortgå i egen rätt. Det finns dessutom en chans att rätt många är överens.
I rapporten Bibliotek i kristid visar DIK (Facket för kultur, kommunikation och kreativ sektor) hur biblioteksverksamheten fungerat under pandemin och hur bibliotekariernas arbetssituation har påverkats.
Rapporten argumenterar för att bibblorna borde ses som en del av det svenska totalförsvaret. En tilltalande tanke, jag instämmer i DIK:s analys. Även den infrastruktur som vårdar själen måste värnas när vardagen slits sönder av dödliga virus eller andra katastrofer. Därför är det nedslående att läsa att sju av tio folkbibliotek hållit stängt under stora delar av pandemin.
Krisberedskap fanns alltså inte när covid-19 rullade in över Sverige. Anställda fick själva improvisera fram smittskyddslösningar – vilket de gjorde. ”Det är personalen som har fått komma med initiativ och hitta lösningar snarare än att det har kommit uppifrån”, säger DIK:s ordförande Anna Troberg till TT.
På samma sätt har de fått lösa nästan allt annat också, av rapporten att döma. Social oro, störningar och hot om våld har minskat på biblioteken, men det finns tyvärr ingen anledning att fira, eftersom det är nedstängda verksamheter som är huvudskälet.
Alltså behöver vi utveckla och förstärka både bibblorna och de som jobbar där, inklusive deras arbetsmiljö
Den som vill hitta lösningar på de omfattande problem som finns i svenska bibliotek finner en del uppenbara saker att ta tag i. En vardagsberedskap snarare än krisberedskap. Till exempel måste myndigheter och privata verksamheter, som banker, själva ta ansvar för medborgare och kunder. De kan inte, som i dag, hänvisa människor till biblioteken för att lösa sådant som de själva digitaliserat eller rationaliserat bort. Serviceställen och medborgarkontor kan finnas i anslutning till bibliotek, men en bibliotekaries huvudsakliga uppgift kan aldrig vara att fungera som it-support, bank-id-instruktör, uttolkare av myndighetspost eller utskriftsadministratör.
30 procent av de tillfrågade i DIK:s enkät säger sig ha upplevt våld på jobbet, 79 procent har upplevt ”social oro”. Trots det arbetar hälften av bibliotekarierna ibland helt ensamma. Detta löser vi inte genom en debatt om asylsökande eller via kulturtexter om hur härligt det är att bläddra i gamla klassiker i en tyst miljö, utan genom fler anställda och bättre bemanning. De människor som behöver biblioteken – för att låna böcker eller skriva ut sitt cv – försvinner inte bara. Alltså behöver vi utveckla och förstärka både bibblorna och de som jobbar där, inklusive deras arbetsmiljö.
När så många är eniga om bibliotekens enorma betydelse borde inte brist på pengar vara ett oöverstigligt hinder. Vill vi satsa på det gemensamma så står det i vår makt att göra just det.