Det är sent i Amerika
Sam Lipsyte angriper den amerikanska drömmen med humor. Lite för mycket humor.
Sam Lipsytes roman Given (The Ask) ges ut av ett ganska typiskt ungt, ambitiöst, svenskt småförlag. Boken har förpackats i någon sorts print-on-demand-pocket och pengarna till utgivningen har de crowdsourcat bland författarens fans på nätet.
”Crowdsourcat” är i och för sig ett ganska missbrukat ord. Här har det helt enkelt funkat så att läsarna fått förhandsbeställa boken. För 200 spänn får de en mjuk pocket. För 400 ett specialtryck med dedikation från författaren.
Det kan tyckas obegripligt varför förlaget måste hålla på så. Given är en sån bok som brukar stå längst fram på disken i pocketbokhandeln på Arlanda. Snyggt komponerad på det där "hej-jag-har-gått-en-skrivarkurs-på-ett-amerikanskt-universitet"-sättet. Dessutom utspelar den sig på Manhattan och är som gjord för att filmatiseras med Paul Giamatti i huvudrollen.
Och håll i er nu. Den är faktiskt rolig.
Som alla andra komiska sanningssägande män i litteraturen är huvudpersonen Milo så klart medelålders, fetlagd och misslyckad. I humorlitteraturen liksom i lyckade stand up-nummer är det viktigt att tidigt etablera att den som berättar är en riktig sopa. Och det råder inga tvivel om att Milo Burke har förbrukat sin potential för länge sen.
Precis som Michel Houellebecq har Sam Lipsyte dessutom upptäckt att det blir extra roligt om man placerar sina misslyckade, manliga huvudpersoner i utkanten av konstvärlden.
Sagt och gjort. Milo är en före detta konstnär som på 80-talet blandade oljefärg med glasspinnar på överdimensionerade dukar, men numera jobbar på fundraising-kontoret till en medioker konsthögskola i New York. En sorts crowdsourcing-verksamhet det med, fast från miljardärer. Han är omgiven av obegåvade kolleger, bortskämda överklassungar och en fru som ledsnat för länge sen.
Men hans liv ska strax förändras.
En gammal studiekamrat, den omåttligt rike och lätt psykopatiske Purdy, vill lämna en stor donation till universitetet om bara Milo tar hand om den. På köpet måste han ta hand om Purdys hemlige son, som nyligen återvänt från Irak, där han förlorat sina ben, men i utbyte skaffat sig ett crack-beroende.
Här finns alla ingredienser till en melankolisk berättelse om den sista stormaktens turbulenta sekelskifte. Det är sent i Amerika. Medelklassen har förlorat det mesta, till och med sina drömmar. Det finns inte ens några riktiga amerikanska slackers längre.
Men Sam Lipsyte är humorist. Och humorister riskerar alltid att förälska sig i sin egen formuleringsförmåga. På bekostnad av allt annat.
Lipsytes stora kärlek här i livet är hans hysteriska dialoger. En kärlek som tyvärr är svår att dela.
Visst är det roligt, men jag kan förstå att fansen fick skramla till notan.
