Ingen banbrytande – men intressant om framtidens kärlek
Kristoffer Viita om ”Zoe” – ännu en film med AI-tema
TRIBECA. Har du någonsin undrat om det vore bättre att bara bli ihop med en robot? En som är snyggare än din pojkvän, kan läsa av dina känslomässiga behov bättre än en människa och som aldrig kommer att lämna dig?
Drake Doremus Zoe markerar att Tribeca filmfestival i New York kommit halvvägs. Filmen utspelar sig i en nära framtid där Ewan McGregor spelar Cole, en AI-designer med en skilsmässa i bagaget som bygger syntetiska kärlekspartners. En av dem är Zoe (Léa Seydoux), en av hans kollegor som tror att hon är människa, innan hon blir förälskad i Cole och inser att hennes minnen av att vara överviktig hela sin uppväxt bara är ettor och nollor.
I en tid som svämmar över av science fiction med AI-tema (Westworld, Blade Runner, Altered Carbon… ) är det lätt att sucka trött över en till, och Zoe är inget banbrytande i genren. Filmen vill vara ”woke” i frågan om manliga privilegier, då Cole designar, förför och knullar sin egen robot för att sedan kunna lämna henne.
Det är ganska klumpigt skildrat, men här finns intressanta reflektioner över kärlekens framtid när relationer går från att vara utbytbara varor i Tinders efterspel, till att bli en tjänst där kompatibiliteten är mätbar. Hela upplevelsen av en förälskelse – att bli kär utan att veta varför – skulle utplånas. Den tanken är mer dystopisk än mycket annat.