Närkontakt med en plågad stjärna
Nirvana-sångaren Kurt Cobains spretiga liv blir begripligt i ny dokumentär
Kurt Cobains självmord har varit tacksamt för all sorts mytbildning i mer än 20 år. Liksom skandaläktenskapet med Courtney Love, hans vapenfetisch, magproblem, sönderslagna gitarrer och heroinmissbruk. Oftast har Cobains kultstatus skuggat hans konstnärskap. I Brett Morgens nya HBO-dokumentär Cobain: Montage of Heck blir den plågade Nirvana-sångarens tankevärld äntligen begriplig.
Morgen spekulerar inte kring Cobains självmord (till skillnad från dokumentären Kurt och Courtney från 1998, som antydde att Love medverkat till makens död). I stället tecknas ett spretigt personporträtt från hemmavideofilmer, anteckningar och inspelningar som fått liv genom animation. Kurts dotter Frances Bean har verkat som exekutiv producent.
Cobain växte upp på 70-talet i den mysiga lilla staden Aberdeen, Washington. Han var överkänslig, mobbades och såg hur Ronald Reagans auktoritära politik fick inflytande över skolan. Efter föräldrarnas skilsmässa kände han sig övergiven och hittade så småningom tröst i punk och weed. Han relaterade mycket till filmen Unga rebeller (1979), där ett gäng tonåringar gör uppror mot en auktoritär vuxenvärld genom våldsam vandalism.
Kurts mamma berättar att hon grät av rädsla när hon fick höra Nevermind för första gången. Hon förstod att sonen komponerat något som skulle förändra allt.
Skivan gjorde Nirvana till världens största rockband och lämnade alla permanentade metalband på soptippen. ”Du är inte redo för det här” sa Cobains mamma, och hon hade rätt. ”Ingen annan artist har fått utstå mer skam på grund av sin kommersiella framgång än Kurt Cobain”, skrev kulturkritikern Chuck Klosterman i sin essäbok Eating the dinosaur, eftersom ”ingen någonsin tjänat så mycket pengar på att definiera sig som anti-kommersiell”. I klippen från 90-talets mediecirkus syns Kurts förakt över sitt kändisskap i varje intervju. En helt otänkbar attityd i dagens narcissistiska twitterklimat.
Icke-officiella filmer – som Gus van Sants Last Days där en Cobaininspirerad karaktär isolerar sig från berömmelse, skivbolagsfolk och falska vänner – är oftast bättre än friserade biografier. Men tack vare allt privatmaterial blir Montage of Heck en gränslöst intim dokumentär.
Som när Kurt berättar om sitt första självmordsförsök över en knastrig kassettinspelning. Det var i high school och han hade bestämt sig för att först bli av med oskulden. Han har sex med en lätt förståndshandikappad flicka och dubbas efter det till ”mongoknullare” i skolan. Kort därefter går Kurt ner till tågspåren för att dö, men sätter sig på fel spår och överlever.
Det spelades inte in för någon att höra, men är en av få gånger Cobain låter bekväm med sin egen röst.
Fotnot: Cobain: ”Montage of Heck” har begränsad biopremiär och visas 27–28 april.