Moderaternas film är en farlig flirt med mörka krafter
Petter Larsson sågar en omdiskuterad valfilm: Ni dribblar med fakta
”Det var en gång en stolt stad med en alldeles egen karaktär. Ingen annanstans fanns en så god stämning” inleder speakerrösten på Göteborgsmoderaternas valfilm.
”För varje kullager, varje bil och varje fartyg som lämnade hamnen stärktes gemenskapen. Inget kändes omöjligt, inte ens att spela hem Uefa-cupen två gånger.”
Vi ser bilder på industriarbetare och vyer över hamnen. Sedan anslås en mer hotfull ton. ”Men det var länge sen nu. Människor skjuts ihjäl, bilar sätts i brand, det har uppstått städer i staden. Hur blev Sveriges framsida ett tillhåll för jihadister och kriminella gäng?”
Bilderna visar en man med luvtröja i en gångtunnel, en brinnande bil och graffiti.
Bilen, har det visat sig, är pinsamt nog inte ens från Göteborg, utan från hockeybråk i Vancouver, Kanada. Kanske var det för svårt att hitta en brinnande bil i Göteborg. Enligt polisen har antalet bilbränder i staden nämligen halverats sedan 2015, från 129 till 66. Detta tvärtemot vad moderata kommunalrådet Hampus Magnusson fått för sig, när han i en intervju påstår att det skulle vara ett växande problem (Ekot 13 februari).
I uppföljningsfilmen, publicerad i söndags, lovar man fler poliser och färre vapen på gatorna. Vi ser leende poliser och en springande blond flicka i sommarmiljö. Så ser den Moderata framtiden ut.
Under både filmerna lyder uppmaningen: ”Se vår berättelse om hur vi bygger Göteborg starkt igen!”
Well, nu fanns ju, om man ska vara petig, inte mycket till varsvindustri kvar när Blåvitt vann Uefa. Eriksberg och Lindholmen la ner redan på 70-talet. Arendal dock först 1989. Och omvänt går Volvo strålande i dag, medan SKF gör miljardvinster.
Men värre är, att inte bara en Donald Trump, vars valslogan man parafraserar, utan snart sagt varje ultrahöger som någonsin funnits skulle känna igen sig i berättelsen, eftersom den består av flera, men inte alla, fascistiska grundelement.
Man hänvisar till en svunnen tid av harmonisk gemenskap, som nu har förstörts av kriminella invandrare – ingen kan missta sig på bildspråket – och man lovar att återupprätta det förlorade paradiset och att införa lag och ordning igen.
Genom att man enbart talar om de tunga industrierna och fotbollen blir det också uppenbart att man vänder sig till de vita, skötsamma arbetarmännen.
Jag kan bara hoppas att filmen är cynisk spekulation i att vinna tillbaka SD-väljare genom att kopiera deras politiska berättelse. För om det är så här snacket verkligen går bland kärntrupperna i Askim eller Långedrag så har de ett jätteproblem med verklighetsuppfattningen. Kanske har de förläst sig på GP:s ledarsida.
”De två år som Blåvitt spelade Uefa-final anmäldes ungefär 13 000 brott per 100 000 invånare. 30 år senare var det kring 14 000. Ingen explosion direkt.”
Göteborg har ju aldrig varit någon idyllisk gemenskap, utan har precis som de flesta storstäder, alltid varit plågad av problem, konflikter och kriminalitet. Det gäller även det 80-tal Moderaterna romantiserar. De två år som Blåvitt spelade Uefa-final, 1982 och 1987, anmäldes ungefär 13 000 brott per 100 000 invånare i Västra Götaland.
30 år senare, 2013 och 2014, var det kring 14 000. Ingen explosion direkt.
Våldsbrotten däremot har blivit tydligt fler, medan däremot stölderna, inte minst inbrotten, har blivit färre.
Det saknas brottsdata specifikt från staden så sent tillbaka som till Glenn Hyséns och Torbjörn Nilssons heydays, så jag använder därför länets siffror, man får se det som en fingervisning.
Mellan 1996 och 2014 finns data för Göteborgs kommun, och de visar att både det totala antalet anmälda brott och våldsbrotten legat ganska konstant sedan slutet av 90-talet. Gamla goa Göteborg har la aldrig varit särskilt gôtt.
Vid sidan av den vanliga kriminaliteten blev staden under 80-talet dessutom ett veritabelt nassenäste, där en ny generation våldsamma skinnhuven från kampanjorganisationen BSS och nazisterna i Nordiska Rikspartiet – som då hade ett hundratal medlemmar i staden – genomförde en terrorkampanj mot meningsmotståndare, judar, invandrare och inte minst homosexuella. Man misshandlade dem, kastade en rökbomb mot KPML(r):s förstamajtåg, brandbombade VPK:s lokaler på Hisingen, hotade och trakasserade motdemonstranter på löpande band – mest kända var hoten mot Hagge Geigert. Våldsvågen nådde sin kulmen då två nazister i oktober 1985 mördade en homosexuell judisk man.
”Ingen annanstans fanns en så god stämning”, säger Moderaterna nu. Nähä.
Nazisterna trodde för övrigt också på berättelsen om en svensk idyll som hade förstörts av invandringen.
Detta sagt som ett försök att bota den moderata minnesförlusten, men också för att påminna om vilka krafter de faktiskt flirtar med när de ställer blonda barn mot män i luvtröjor.