Uzbekistan – där islam fyllde tomrummet efter kommunismen

Aleksej Sachnin om Rakhmat Akilovs bakgrund

Aleksej Sachnin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2018-04-30 | Publicerad 2018-01-30

helskärm

I dag presenteras åtalet mot den uzbekiske medborgaren Rakhmat Akilov som misstänks för att ha kört ihjäl fem personer på Drottninggatan i fjol.

De flesta västerlänningar har troligen svårt att peka ut Uzbekistan på kartan, men faktum är att attentatet i Stockholm den 7 april bara var ett av fyra terrordåd av uzbekiska terrorister under 2017. De andra utfördes i Istanbul den 1 januari, Sankt Petersburg den 3 april och New York den 31 oktober.

Rakhmat Akilov föddes 1978 i periferin av det väldiga Sovjetunionen. Jordbrukslandet Uzbekistan var fattigare än de flesta andra sovjetrepubliker, och korruptionen och nepotismen större.

Den kommunistiska ideologin hade redan börjat ses som tom retorik som ingen längre tog på allvar, medan försöken att framhäva den nationella uzbekiska kulturen uppfattades som konstruerade och hycklande. Den andliga tomheten hade under 1980-talet börjat fyllas av nyreligiösa idéströmningar. 

Men Uzbekistan, likt de andra fattiga sovjetrepublikerna, fick stora subventioner från Moskva. Så länge Sovjetunionen bestod skulle myndigheterna i alla fall säkerställa att folket hade tillgång till utbildning, hälsovård, arbete och bostäder. Det var inte alltid det bästa, men levnadsstandarden låg på en acceptabel nivå.

Akilov var tretton år vid Sovjetunionens upplösning. 

In i det sista kämpade de uzbekiska myndigheterna för att bevara unionen, då de förstod att sammanbrottet skulle innebära en social och ekonomisk katastrof för landet. Mycket riktigt ledde Sovjets fall till att de flesta fabrikerna i Uzbekistan fick stänga. BNP sjönk med 30 procent åren mellan 1991 och 1993. 

Uzbekistan är i dag ett av världens fattigaste länder, med en BNP på två dollar per capita och dag. Samtidigt har landet upplevt en befolkningsexplosion. Från 1976 till 2016 ökade Uzbekistans invånarantal från 14 miljoner till 32 miljoner, de flesta födda rakt in i fattigdom. 

Akilov, som själv är far till fyra barn, är en del av denna utveckling.

Den viktigaste produktionen i landet är bomull, som står för 17 procent av landets export. Branschen kontrolleras officiellt av staten, men styrs lokalt av olika klaner med nära band till de korrupta myndigheterna. I praktiken har livegenskapen återinförts för bönderna, och vid skördetid tvångskommenderas även stadsbor (soldater, studenter, arbetslösa och fångar) ut på fälten för att hjälpa till med arbetet. 

Villkoren på bomullsplantagerna är fruktansvärda, med arbete upp till 18 timmar om dagen, ofta utan tillgång till rent vatten och med risk att bli misshandlad av cheferna.

Trots dessa brott mot de mänskliga rättigheterna finansieras bomullsproduktionen i Uzbekistan med lån från Världsbanken, enligt en rapport från International labour rights forum 2016.

Det är inte konstigt att människor försöker fly från detta helvete och söker lyckan i andra länder. Enbart i Ryssland finns mellan två och tre miljoner migrantarbetare från Uzbekistan, och under de senaste åren har antalet uzbeker som söker sig till Europa och USA ökat kraftigt. Bara i Sverige har sedan millennieskiftet 6 645 uzbekiska medborgare ansökt om asyl, däribland Rakhmat Akilov 2014.

Den förste uzbekiske presidenten Islam Karimov, som styrde landet från 1989 till 2016, uppmuntrade en moderat form av islam att ta plats i samhället för att fylla det ideologiska vakuumet efter kommunismen. 

Den nationella samlingen runt religionen var också ett sätt att legitimera den nya statens självständighet, och ett verktyg för att stärka Karimovs personliga makt gentemot den sekulära oppositionen. De första åren efter Sovjets fall ökade antalen moskéer i Uzbekistan från cirka 300 till över 6 000, samtidigt som antalet bokhandlar i landet minskade från 657 till 70.

I en intervju med Aftonbladets Staffan Lindberg (26 april 2017) berättade Rakhmat Akilovs storebror Olim Akilov att familjen i grunden inte var religiös, och att barnen hade en vanlig sovjetisk uppväxt med rysk skolgång. Efter Sovjets fall skulle tonårspojken Rakhmat Akilov dock ha fått gå i koranskola för att lära sig läsa på arabiska, men han verkar inte ha blivit speciellt intresserad av islam.

Den nya religiositeten i det fattiga landet blev ett problem även för regimen, då de sociala protesterna började formuleras med ett religiöst språk. Den uzbekiska regimen visar inte längre någon tolerans mot avvikande religiös tro, och polisen jagar ”extremister” utan att skilja på de som verkligen är våldsbejakande och de som inte är det.

Senast 2010 dömdes över 10 000 personer i Uzbekistan till fängelse för ”radikalism” efter en stor landsomfattande polisinsats. Amnesty international har uppmärksammat dessa förföljelser, och pekar på tortyr och omänskliga förhållanden i fängelserna.

Det våldsamma förtrycket i Uzbekistan bidrar också till att stärka de religiösa fanatikernas tro, och i mångas ögon blir de som fängslas martyrer. Den konfliktförebyggande organisationen International crisis group varnar i en rapport för att statens förföljelser inte bidrar till att stoppa, utan bara ökar, radikaliseringen och på sikt kan leda till våldsamma uppror.

En sådan konfrontation mellan myndigheter och troende ägde rum 2005 i Andizjan, en stad i den tätbefolkade och konservativa Ferganadalen.

Där hade polisen fängslat flera anhängare till predikanten Akrom Juldasjev, som förespråkar en blandning av socialism och islam. När domen föll utbröt upplopp i staden, och folk stormade polisstationer och tog över flera administrativa byggnader. Militär sattes in för att krossa upproret, vilket ledde till att 187 människor dödades enligt officiella siffror. Oberoende källor uppskattar offren till över 800.

När Rakhmat Akilov sökte asyl i Sverige 2014 hävdade han att han tillhörde en förtryckt religiös grupp och hade hållits fängslad och torterats i Uzbekistan. Det är oklart om historien är sann, men sant är att många tusen av hans landsmän utsätts för liknande saker. 

Innan Akilov kom till Sverige hade han under flera år levt och arbetat i Moskva. Ryssland har miljontals migrantarbetare från Centralasien, som utför de slitsammaste jobben till lägsta tänkbara lön. De bor trångt i smutsiga och ouppvärmda baracker, källare eller vindsvåningar, och lever i ständig rädsla för att tas av polisen eller bli överfallna av fascistiska gäng.  

Det är bland dessa fattiga och utsatta migrantarbetare som risken att radikaliseras är som störst, enligt brittiska forskare vid University of Exeter: ”Personer i Centralasien som stödjer IS verkar främst vara unga migrantarbetare som har liten eller ingen bakgrund inom islam som religion, istället omfamnar de islam som en identitet med vars hjälp ekonomiska svårigheter och upplevd diskriminering låter sig förklaras”.

Under 2012 förlorade Akilov sitt jobb i Ryssland. Efter att först ha rest till Turkiet, kom han så småningom till Sverige. 

De som lärde känna honom säger att han inte alls verkade religiös, men att han ofta pratade om sina barn i Uzbekistan som han skickade hem pengar till. På telefon berättade han för sin bror att han trivdes i Sverige, även om det var svårt att få jobb.

2016 fick han avslag på sin asylansökan från Migrationsverket. Samtidigt hade myndigheterna i Uzbekistan upprättat en brottsundersökning mot honom för påstådd spridning av religiös propaganda, vilket innebar att han riskerade fängelse om han skickades hem.

Ingenting av detta ursäktar det fruktansvärda som hände på Drottninggatan. Men fattigdomen i Uzbekistan, slavarbetet på bomullsplantagerna, förföljelserna av oliktänkande, fängelse och tortyr, samt spruckna drömmar om arbete i ett annat land, ensamhet och förbittring, är pusselbitar som hjälper till att förklara. 

Och medan Rakhmat Akilov snart får sin dom, så kommer de som har skapat dessa orättvisor inte att straffas.

Översättning: Per Leander