Ett hat utan gränser
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-02
Torsten Kälvemark om västvärldens chockerande förakt för muslimerna
Skymningen kan vi aldrig precisera till ett visst klockslag. Den smyger sig långsamt på oss och det enda vi vet är att mörkret tätnar. Så är det också med kulturskymningar. Vi kan inte säga exakt när de inträder, bara i efterhand konstatera att de faktiskt sänkt sig över kultur och samhälle. När ledde rasbiologi och förakt för svaghet till den stora katastrofen: 1920 eller 1933? När övergick den antisemitism som historiskt sett varit en religiös fördom till att bli en rasistisk förintelselära? Ingen vet exakt.
Nu går en ny farsot över Västerlandet. Det är föraktet mot muslimer. Många vill kanske snarare (med anglosaxisk förebild) använda ordet hat, men terminologin kan kanske kvitta. Hatet är en känsla som är lättare att identifiera och lättare att bekämpa. Föraktet är mer förrädiskt. Det låter sig försåtligt döljas i omskrivningar och politisk retorik eller i brist på motstånd. Men egentligen är det farligare.
Andreas Malm har valt att kalla sin bok Hatet mot muslimer. Det är också vad den beskriver. Men den handlar lika mycket om föraktet, det som så ofta uttryckts indirekt, i mediala schabloner eller brist på medkänsla när just muslimer råkar bli offer. Det är ett förakt som fortfarande är rumsrent därför att det så lätt kan döljas i diskussioner om terrorism och integration på ledarredaktioner och debattsidor. Det kan ta sig subtila former som när någon indirekt väger människovärdet och ”gråter blod” över demonstrationer i Malmö men uppenbarligen utan tårar konstaterar att ”man kan uppröras” av dödandet i Gaza.
Kan man uppröras?
Verkligen?
Malms bok är vit men den kunde också efter känd förebild kallas för ”islamofobins svarta bok”. Jag ser att Kommunismens svarta bok var på 778 sidor medan Andreas Malm kommer upp i 747. Omfånget är förstås både en svaghet och en styrka. Styrkan ligger i den överväldigande dokumentationen och den globala beläsenheten. Svagheten ligger i myllret av fakta från historia och nutid som hotar att bli oöverskådligt.
Det viktigaste är ändå att den har kommit ut. Här finns belagt med svart på vitt, med mer än två tusen fotnoter, att anständighetens gräns om och om igen har passerats i kritiken av en historisk religion som likt kristendom och judendom varit både kulturskapande och förtryckande, men ändå en tro som miljoner fredliga människor runt om i världen bekänner sig till.
Eller är den inte en religion? Lars Hedegaard, ledande gestalt i det danska Trykkefrihedsselskabet, förnekar det. Han säger ”Islam är INTE en religion. Islam är en totalitär världsuppfattning, en ideologi som i sig HAR en religion, kan man säga. Det är en politisk filosofi som är jämförbar med nazism, stalinism och andra kända totalitärer.”
Som idéhistoriker är Hedegaard förstås en charlatan men det hindrar inte att han bjuds in till det prestigefyllda ”Engelsbergsseminariet” som arrangeras av familjen Ax:son Johnssons stiftelse som även bekostar tidningen Axess.
Citatet ovan älskas dessutom av svenska rasister och är likt ett bibelord återgivet i högerspalten på den islamofobiska sajten I mitt Sverige. Det är ett forum som bland mycket annat hjälper omvärlden att veta vilka företag som stöttar islamiseringen av vårt fosterland. Kronfågel (just precis!), Fonus och Folksam utpekas som mjuka mot muslimer. Kommentatorer på sajten är glada över att ha fått en vägledning i hur man undviker firmor som kan tänkas kröka rygg för de främmande undermänniskorna. ”Bäst är att bojkotta allt som har med mussar att göra. Vill man inte ha råttor så matar man inte dessa”. Översatt till tyska skulle mottot förstås ha blivit slagkraftigare: ”Kauft nich bei Muslimen!”
Andreas Malm får mig att surfa omkring inne i denna skuggvärld som dagligen har många tusen besökare i Sverige och mångdubbelt fler ute i Europa. Ser man där inte muslimer som råttor så finns det ju andra djur att likna dem vid. En skribent har ett radikalt förslag om att muslimer borde fråntas rösträtt och fortsätter: ”Så länge dessa apor hellre väljer att hänge sig åt sjukdomen islam bör man sätta dom i en geografiskt begränsad karantän”. Jo, det står så! Koncentrera denna smitthärd i ett läger alltså. Har vi hört det förut?
Att läsa de islamofobiska sajterna är som att läsa Radio Islam, fast med omvända förtecken. Här är det nämligen inte längre judar som hatas. Tvärtom. ”I’m a proud friend of Israel” ser man i högerspalten på den blågula bloggen rakt under citatet av Lars Hedegaard. I de insända kommentarerna prisas Israel ”för att man åtminstone tar tjuren vid hornen” och ger de fega mussarna vad de tål.
Talar man där om kroknäsor så är det verkligen inte i den klassiska antisemitismens tjänst: ”Näsjäveln är böjd för att han ska få plats bakom snubben när han slickar bönemattan ... eller sniffar i baken ... det är väl känt att detta folk har en förkärlek för öppning nr 2.”
Andreas Malms granskning av den rasistiska undervegetationen är chockerande, men verkligheten är ännu mer upprörande. Han ägnar inte särskilt mycket utrymme åt dagens kristna antimuslimer men de är flera än man tror, särskilt i grupper där man ser Mellanöstern som skådeplatsen för den nödvändiga slutstriden inför Jesu återkomst. Den kristna webbsajten Sanningen om Islam vet hur det ligger till: ”Faktum är att en bön bedd av en omvänd hora som kommer till Gud i namnet Jesus har större kraft och verkan än hela muslimvärldens samlade böner under 1000 år”.
Och som om detta inte är nog så förstår man varför världens muslimer egentligen är ett enda stort rövarband: ”Muhammed uppmanar sina efterföljare att mörda, att ljuga, att begå äktenskapsbrott, att stjäla och plundra från dem som det rätteligen tillhör ... Lögnen blir till stolthet, lusten blir en dygd och aggression bli ett ideal.”
Man kan tycka att allt detta är exempel på en lunatic fringe i samtidens politiska debatt men det allvarliga är att denna uppsjö av hat och fördomar tillåts grassera opåtalat av medier och en opinionsbildande elit. Vi ser nästan aldrig någon hårdgranskning från liberala ledarskribenter i DN, Expressen eller Sydsvenskan. Muslimhatarna bråkar ju sällan på gatan. De kastar kanske ett och annat grishuvud omkring sig, men låt dem i övrigt hållas med sina fobier. Och tack och lov är de numera inte antisemiter!
Det uppstår till och med ett slags symbios mellan vissa ledarskribenter och den blåbruna bloggpöbeln. Islamofoberna länkar ofta och gärna till inlägg från medarbetare i Svenska Dagbladet och DN som tagit Mellanöstern på entreprenad. Skribenter som kramas av denna extremism kan kanske inte rå för att de har så många beundrare men med den ensidighet som de närmar sig den arabisk-israeliska konflikten är det knappast förvånande att de blir favoriter bland dem som ser islamistiska terrorister i varje källarlokal.
Det som annars på den lägsta argumentationsnivån handlar om kroknäsor och slöjor blir i mer sofistikerade sammanhang konspirationsteorier om en muslimsk invasion i Västerlandet eller om ett Eurabien. Andreas Malm granskar den internationella skräckpropaganda som har fixstjärnor som Mark Steyn, Bat Ye’or och Melanie Phillips i sitt universum. Den har en tacksam grogrund i politiska grupperingar som Dansk Folkeparti eller Vlaams Belang eller bland de lokala sverigedemokrater som kräver förbud mot moskébyggen och minsta kulturellt hänsynstagande. I många av dessa kretsar odlas föreställningarna om den muslimska demografiska bomben. Araberna ynglar av sig och hotar civilisationen, både här och i Palestina. I sin värsta form utformas den som en karikatyrteckning med en muslimsk kvinna vars uppsvällda mage utgörs av en tickande bomb.
Parallellen finns för övrigt i den t-shirt som en israelisk soldat nyligen beställde och där man ser ett gevärssikte riktat mot en arabisk kvinna i långt framskriden grossess. Under bilden står det: ”1 shot 2 kills”. Den som hatar en grupp människor vill naturligtvis inte att de sprider sina gener.
Men, om man nu bortser från Mellanöstern, är islamofobin en fara för liv och lem? Här påminner Andreas Malm om mörka fakta. Varför mördades 8 000 män och pojkar i Srebrenica 1995? Det var inte för att de kulturellt eller etniskt avvek särskilt mycket från sina bödlar utan av ett helt annat skäl: de var muslimer.
En smygande nationalistisk hetspropaganda av den typ som vi nu ser i Sverige omsattes, när omständigheterna så medgav, i handling. Är vi säkra på att man i motsvarande situation inte skulle kunna uppbåda ett antal svenska män som också ställde upp för att minska obehaget av ”de sjuka främlingarna” i vår mitt?
Andreas Malm kommer naturligtvis att utsättas för otaliga försök till karaktärsmord för sin bok. Skriver man över 700 sidor så är det klart att det finns saker att anmärka på. Själv tycker jag att den borde ha skurits ned. Särskilt de idéhistoriska avsnitt som handlar om Bysans eller Medeltiden är läsefrukter som kanske inte är helt smälta. Och visst finns det många problem kring islamism, terrorism och invandringspolitik som kan diskuteras i mer analytiskt lugna termer. Men återigen: Det viktiga är att den över huvud taget har kommit ut som en varningsklocka för en kulturskymning som många vill negligera bara därför att den stör deras förment liberala världsbild.
Tänk om någon på 30-talet hade gett ut en liknande bok om den smygande rasistiska faran. Då hade vi kanske sluppit Uppsalastudenternas främlingsfientliga resolutioner och en rasistisk asylpolitik. Då hade kanske Torgny Segerstedt inte stått så ensam på barrikaderna medan de flesta ledarskribenter teg.
Vad är egentligen levande historia? Är det inte att lära av gårdagens skamliga misstag?
Torsten Kälvemark